Göteborgsposten – 15 mars 1869, sida 1

säga vissa ord som igenkänningstecken. Jag vägrade kort och godt. Just månaden förut höll jag på att bli inblandad i en obehaglig smuggleriaffär för en dylik tjenst. Ni har aldrig kunnat se en menniska bli mera öfverraskad, mera orolig än han blef. Ah! han gjorde allt för att förmå mig gå in på sitt förslag, han lofvade mig en ansenlig penningsumma i vedergällning ... Allt detder blott ökade mitt misstroende och jag stod fast vid mitt beslut... Han tystnade för att homta audan, men Lecoq stod som på glödande kol. — Vidare? frågade han. — Vidare? Jo, karlen betalade vinet och gick. Jag hade glömt alltsammans, då helt nyss en annan person inträder och frågar mig om jag ej hade ctt paket i förvar åt honom från en af hans kusiner, och derefter rabblade han upp en fras, som utan tvifvel skulle vara lösen. När jag svarade att jag ingenting hade, blef han hvit som lärft, och jag trodde att han skulle svimma. Alla mina misstankar återkommo. Också vägrade jag då han proponerade mig att köpa hans kläder. Allt detta var mycket klart. — Huru såg kusinen ut som för fjorton dagar sedan var hos er? frågade den unge polisagenten. — Det var en temligen korpulent man med stort rödt ansigte och hvita polisonger. Jag skulle mycket lätt kunna känna igen honom. — Medbrottslingen ! utropade Lecoq. — Hvad säger ni?