Göteborgsposten – 15 mars 1869, sida 1

länge misstagit sig. Konungar och ministrar äro ej mera ledarno af ett samhälle, underkastadt lyckans vexlingar: de äro skådespelare, som man betalar mycket drygt, derföre att de skola uppträda på scenen och förströ publiken. Också förlåter man icke dem den minsta svaghet: om man ej applåderar dem, så hvisslar man ut dem. ; Ni erinrar er utan tvifvel den lofvärda ifver som bela nationen visade för ett bättre ordnadt nationalförsvar, men utan goda skjutvapen är ju ett sädant icke tänkbart. Pör att underlätta anskaffandet af sådana vapen föreslog K. M:t vid sistförlidne riksdag, att dertll skulle användas en viss del af det förut beviljade anslaget till vindelta armeens vapenöfningar. Detta förslag antogs, äfven af det skäl att med dessa vapenöfningar kunde för ett år anstå till dess de nya gevären blifvit anskaffade och de af äldre modell befintliga hunnit till kammarladdning förändras. Med nästa års början är den indelta armåen försedd med kammarladdningsgevär och fördenskull ansågs nödvändigt att de taktiska öfningarne i bruket af dessa vapen borde i större skala åstadkommas, hvartill 884,000 rdr skulle användas för 1870. Statsutskottets pluralitet uppfördo också anslaget till berörde belopp å sjerde hutvudtiteln; men hr Jöns Påhrsson hade motionerat att anslaget skulle nedsättas till jemt hälften, och Andra kammarens samtliga ledamöter i utskottet funno hr Pährssons icke mobiverade yrkande dock så öfvertygande, att de i afgifven reservation gjorde det till sitt eget. Denna procedur saknar motstycke i våra riksdagsannaler. Statsutskottet har visserligen förr ofta föreslagit nedsättning i anslag, men då ha skälen dertill anförts. Nu var hr Jöns Pährssons i sådant hänseende framställda yrkande till fyllest, och märk väl, detta förfarande gillades af den annars så stränge formalisten hr A. W. Björck, hvars namn äfven förekommer bland reservanterna. För sitt och deras förfarande att ej gifva några skäl, hade hr B. endast att anföra, att de ej velat upptaga tiden med att anföra några skäl, och det antog han vore kanske också en förtjenst; men denna förtjenst är åtminstone negativ. Emellertid, i afseende på anslagets behöflighet var nu frågan helt enkelt den: antingen är krigsministern eller Jöns Pährsson en auktoritet? Svaret utföll, praktiskt taget, så, att Första kammaren erkände endast krigsministern såsom auktoritet, men i Andra kammaren gaf majoriteten utslaget till förmån för br Jöns Pährsson. Han upphöjdes derigenom med ens till en sådan storhet, som mellan solens uppoch nedgång ej får rum — tills vidare. Inträffar en ministerförändring snart, så torde han möjligen blifva nödsakad att lemna sitt idylliska hem i Kråkeryd och slå ned sina bopålar i hufvudstaden. Grefve Posse upplyste, då ärendet föredrogs i Andra kammaren, hvarföre han och de öfriga representanterna i statsutskottet hade påyrkat anslagets till indelta armåens vapenöfningar nedsättande till hälften: sparsamhet måste iakttagas; det stod ej till att minska på de mindre utgiftsposterna, och så reducerade man en stor post till hälften, ty det slog bättre till. Talaren såg ingen våda deri att regementsmötena för ännu ett år inställdes; trodde att rekrytöfningarne voro mera behöfliga än armåens öfning i större massor, och hvad den politiska ställningen beträffade, så hade visserligen h. ex. utrikesministern nyligen sagt att den såg orolig ut, men Preussens minister hade sagt att utseendet var lugnt. Jag skall ej besvära er med uppräknandet af namnen på de talare, hvilka, hyllande samma åsigt som grefve Posse, icke bidrogo till frågans utredning, och hvilka utan tvifvel begärde ordet endast för att få se sina namn upptagna i tidvingarne och i protokollet. Dessa talare utgjorde mer än hälften af dem som uppträdde. Men åtskilliga andra talare på samma sida hade yttranden, som torde, för kuriositetens skull, böra omnämnas. Hr Hedengren (som varit militär) erkände behofvet af ett större anslag än det som reservanterna velat bevilja, men landet kunde ej bära några