Göteborgsposten – 12 mars 1869, sida 1

i läto narra sig af hans och pappa Absinths förklädnad, I borde Mai utan tvifvel bli narrad. — Ahl! jag är ingalunda förvånad öfver att man ej j igenkänner mig, yttrade pappa Absinth, eftersom jag ej känner igen mig sjelf! Det fordrades att det skulle vara ni, herr Lecoq, för att förvandla mig till en välmående räntetagare, mig som alltid liknat en förklädd gendarm!... Men det var nu ej längre tid för reflektioner. Den unge polisagenten såg på pont au Charge en i i s fångvagn komma, dragen i starkt traf. I — Pass jå nu, gubbe, sade han till sin kamrat ; håll ögonen öppna. Vid kajen i grannskapet var en brädgård till hälften omgifven af ett plankstaket. Pappa Absinth gick att ställa sig framför ett anslag som var uppklistrudt på inhägnaden, och Lecoq, som fick se en qvarglömd spada, bemäktigade sig denna och började gräfva. De gjorde väl i att skynda sig. Fångvagnen vände om hörnet vid kajen. Den passerade förbi de båda polisagenterna och rullade med stort buller in i det hvalf som leder till Råttfällan. Mai var innesluten i fångvagnen. Lecoq blef viss derom då han varseblef förste vaktknekten sittande i framvagnen. Vaguen dröjde en god fjerdedels timma på gården... Då den åter blef synlig hade kusken stigit ner från sin plats och ledde hästarne vid betslet. Han lät den tunga vagnen stanna midtemot Palais de