Göteborgsposten – 12 mars 1869, sida 1

sin uppmärksamhet mellan de förbigående och sandskutorna på floden. Emellanåt gick han öfver gatan och talade några ord med en respektabel gammal herre med glasögon och långt skägg, snygga kläder och handskar på händerna, hvilken såg ut som en person dender lefver på sina räntor och för öfrigt tycktes egna en nyfiken uppmärksamhet åt de optiska instrumentmakarnes butiker. Gång efter annan passerade en agent vid säkerhetspolisen förbi, kapitalisten eller gatstrykaren skyndade då genast fram till honom och frågade någonting på måfå. Mannen vid säkerhetspolisen svarade och passerade vidare, de båda personerna förenade sig derefter och yttrade skrattande: — Godt! ... det var åter en som ej kunde känna igen oss. Och de hade goda skäl för att vara belåtna, tillräckliga anledningar för att vara stolta. Af tolf eller femton agenter som de tilltalade igenkände ej en enda i dem två kamrater, Lecoq och pappa Absinth. Det var dock visst dessa båda, utrustade för den jagt, hvars detaljer de ej kunde förutse, för detta förföljande som borde vara hemlighetsfullt och förbittradt som rildarnes. Detta djerfva beslut var nu stadgadt i Lecoqs sinne. Då hans dagliga umgängeskamrater, personer som voro vana att vädra upp alla möjliga slags förklädnader,