Göteborgsposten – 12 mars 1869, sida 1

betänkandet innan konstitutionsutskottet yttrat sig öfver Sven Nilssons rulle. Men harm ligt måtte det dock vara, att törtjensten af den energi, som i alla fall ligger i anmärkningsåtgärden, blifvit i en af våra mest spridda tidningar beröfvad Sven Nilsson och tilldelad en inom riksdagen alldeles okänd storhet, Nils Svensson, och detta just då det lider till början af slutet. Men för dylika misstag blir alltid den blygsamma förtjensten utsatt. Ännu en episod från Andra kammaren hör jag omnämna. Den inträffade mellan drabbningarne. Den hade måhända annars gjort större uppseende. IIofpredikanten Lithner begärde kammarens samtycke — hvilket också erhölls — att få interpellera hr ecklesiastikministern hvarföre en ständernas underd. skrifvelse, aflåten redan 1863, rörande den medicinska undervisningens ordnande, ännu icke blifvit inför K. M:t föredragen. Statsrådet Carlson, som är en betänksam man, brådskar ej att svara, han mediterar och hr Lithner får gifva sig till täls. Jag anar emellertid att statsrådet Carlson reder sig, fint och fyndigt som alltid. Och nu återvända vi till den tredje i ordningen af de nio portar som leda till statsutskottet — för att begagna ett uttryck af hr Siljeström. Anslagen för utrikesdepartementet?— återigen en svårlöst fråga. För den var det, torde ni erinra er, som grefve Manderström förlidet år lemnade utrikesstatsministerportföjen, hvilken öfvertogs af grefve Wachtmeister. Hans kall är föga afundvärdt; att vara utrikesstatsminister i ett litet och fattigt land, som dessutom lägger an på att inför hela verlden anses såsom rent utfattigt — eller nästan utsattigt. skulle hr Hierta säga — är just icke uppmuntrande, och om hr grefven betraktar sin inflyttning i utrikesministerhotellet på Blasiiholmen endast såsom hrosisorisk, så bör det icke klandras, särdeles Ä i betraktande tages att Andra kammarens målsmän för de djupa lederna, anförda af Liss Olof Larsson, egentligen gjort sina diplomatiska studier endast i folkskolan, och knapvast der.