Göteborgsposten – 12 mars 1869, sida 1

Justice, kastade ett täcke öfver hvar och en af tände en pipa och aflägsnade sig... Under en god stund var de båda polisagenternas oro, en verklig pina; ej ett ljud, ej en rörelse fönnams ... Men slutligen öppnades vagnsdörren med yttersta försigtighet, och ett blekt och förvånadt ansigte visade sig — detta ansigte var Mais. Med en hastig blick öfverskådade fången omgisningarne. Ingen passerade förbi. Med kattens vighet och säkerhet hoppade han då till marken, tillslöt vagnsdörren utan buller och begaf sig bort i riktning mot pont au Change till... Lecoq drog ett djupt andedrag. Han hade tänkt efter om någon obetydlighet blifvit glömd cl:er försummad, hvarigenom alla hans beräkningar blifvit korsade. Han hade gjort sig sjelf den frågan om den anklagade ej skulle vägra att antaga den farliga frihet som erbjöds honom. Denna oro var öfverflödig ... Mai rymde, men ej obetänksamt, utan efter mogen öfverläggning. Mellan det ögonblick då han märkt att han var ensam, qvarglömd i det illa tillslutna fängelset, och till det ögonblick då han öppnade dörren hade tillräckligt tid förflutit för att en sa klok man, en man som var begäfral med ett så öfverlägset skarpsinne, skulle kunna analysera och beräkna följderna af ett så vigtigt beslut. Om han sålunda gick i den snara som man lagt framför honom, var det i fullt medvetande om orsaken. hästarne 7