Göteborgsposten – 11 mars 1869, sida 1

anns den osta så rå, att den näppeligen vidare kan upparbetas. Hvad är orsaken till dessa prestationer i den råa tonkonsten? Är det bristande bildning? Jag ville besvara denna fråga jakande, om ej förhållandet vore, att äfven representanter med bildning rätt ofta göra sig skyldiga till en ganska rå ton och genom sitt exempel uppmana till efterföljd just i den dåliga genren. Det måste således vara någon särskild omständighet som nu framkallat den råa tonen? Visserligen! Det var ett olyckligt påhitt af den annars så ytterst försigtige ålderspresidenten i Andra kammaren, då han i sitt helsningstal vid riksdagens öppnande erinrade om att det led mot Åbörjan af slutet. Ian uppväckte derigenom tanken på — de i höst förestående riksdagsmannavalen, och ordet återvalär ett ord af djup betydelse. Visserligen äro icke alla lika benägna att bli omvalda, åtskilliga äro temligen liknöjda, men troligen kommer man sanningen temligen nära, om man antager att de som nu hängifvit sig åt den råa tonen, äro mest angelägna att få återkomma hit den 15 Januari 1870. Det var vidare ett fruktansvärdt tilltag af hr Jöns Påhrsson, då han under debatten om nedsättning i riksdagsmanna-arvodet meddelade sitt hemska beslut Åatt med pressens biträde angifva hvilka representanter borde återväljas. Mer än en representant, som dittills Ålik en döfstum gått öfver grafven, beslöt nu att uppträda som talare då hufvudtitlarne skulle behandlas, och att låta höra af sig så eftertryckligt, att valmännen skulle erfara hvilka utmärkta representanter de nu hade. Deras öde (omvalet) ligger i Jöns Pährssons hand och i tidningsreferenternas; måtte de senare ej göra sig skyldiga till glömska, förbiseende eller namnförvexling! Emellertid, ovisst är huru det i alla fall hade gått med den stränga sparsamheten, om ej Jöns Pährsson lemnat statsutskottet åtskilliga lika värderika som lättfattliga fingervisningar huru sparsamheten borde iakttagas. Han har varit Andra kammarens ledamöter i nämnde utskott till ovärderlig nytta. De ha också tacksamt upptagit hans råd. Grefve Posse har lika villigt som hr Bjerkander, hr Björck har lika villigt som hr Liss Olof Larsson — ja alla de nyss antydda ledamöterna i utskottet ha ödmjukt böjt sig för den starke mannens lakoniskt uttalade: sic volo, och de ha derföre såsom motiv för ett vigtigt anslags minskning med 442,000 rdr allenast åberopat -hr Jöns Pährssons i sådant hänseende framställda yrkande?. En sådan utmärkelse tillföll aldrig ens Thore Petr då han stod på höjdpunkten af makt. Jöns Pährsson är också i denna stund, väl icke precist den mest ansedde, men i en genre den mest framstående ledamoten i Andra kammaren; han har utbildat den ton som nu är rådande der, och man har begärllgt tillegnat sig den, utan tvifvel med alltför stor begärlighet i fall man reflekterar till kammarens värdighet. Men jag har ju kommit för långt fram i kändelsernas gång. Mitt bref skulle ju behandla diskussionen rörande de fyra första hufvudtitlarne — ett ganska rikt ämne, och så rikt att det måste skizzeras. I afseende på första hufvudtiteln hade statsutskottet icke böjt sig för hr Jöns Pährssons påtryckning. Hans yrkande om nedsättning i anslagen på nämnde titel, och om en underdånig skrifvelse att konungen sjelt skulle tillse om anslagsnedsättning kunde ske, hade utskottet icke kunnat tillmötesgå. Hr Pährsson, som naturligtvis öppnade debatten, uttryckte sin missbelåtenhet, och ni kan troligen lätt ana hvad han sade. Han erhöll i hr Siljeström ett förträffligt biträde. Jag vågar ej afgöra, hvilken af dem tog segerpriset. Stundom låg den ene, stundom den andre öfver. Begge voro utmärkta. Anspråken på sparsamhet utgjorde representantens förtviflan, upplyste hr Siljeström, ehuru jag, uppriktigt sagdt, icke har påträffat