Göteborgsposten – 8 mars 1869, sida 1

— Åh! det kan vara detsamma! utropade Goguet, I men det är dock förarglig att en komedi som började så väl ej skall ha bättre framgång !. Detta ord ryckte domaren ur sina funderingar. — En ovärdig komedi! utbrast han, som jag aldrig skulle ha tillåtit om passionen att uppdaga sanuingen ej forblindat mig. Att låna sina händer åt dylika usla knep är att förgripa sig på rättvisans majestät!... Lecoq bleknade vid dessa ord och en tår af raseri glimmade i hans ögon. Det var den andra förolämpningen under en timma. Det var ej nog med att den anklagade skullo förolämpa honom, domaren skulle äfven göra det. — Jag har misslyckats, tänkte han, man förnekar mig. Det är den vanliga gången. Ah!... om jag hade lyckats! ... Det var uteslutando harmen som lockat herr Segmullor att yttra dessa hårda ord; han ångrade dem och gjorde allt för att Lecoq skulle glömma dem. Ty de återsägo hvarandra alla dagar som följde efter detta olyckliga försök, och hvarje morgon hade de en lång öfrerläggning, då den unge polisagonten kom för att redogöra för sina åtgöranden. Lecoq fortsatte nemligen alltjemt sina efterspaningar med en envishet, som oupphörliga speglosor gjorde ännu mera hårdnackad, med detta kufvade raseri som kan underhålla energien i åratal. Men domeren misströstade alldeles. — Det är slut, sada han; alla rausskningamedel ärg