Göteborgsposten – 8 mars 1869, sida 1

Fran Riksdagen. I Fredags började kamrarne bebhandlingen af den ordinariestateregleringen, och medhann FörSta kammaren de fyra första hufvnatitlarae sullstandigt samt Andra kammaren iatill 10:de punkten i sjerdo hufvudtiteln. I afseende på första hufvudtiteln hade statautskottet tillstyrkt, att riksdagen måtte till oförändrade belopp fastställa anslagen under denna huafvudtitel, utan afseende på en af hr Jöns Pährsson väckt motion, att antingen dessa anelag måtto nedsättas till en million rdr eller ock riksdagen anbålla, att K. M:t måtte taga i öfvervägande, om de icke för framtiden kunde nedsättag, och derom till nästa riksdag afläta proposition. Denna utskottets hems:ällan bifölls utan diskussion af Första kammaren, hvaremot i den Andra derom utspann gig en längre debatt, hvartill uppslaget gafs af hr Jöns Påhrsson, som nu inskränkto eig till att påyrka en sådan skrifvelse, som i hang motion alternatift föreslagits. I detta yrkande understöddes han af hrr Östman, Jonas Jonasson från Kalmar län, Liss Olof Larsson, Olof Nisson från Westerbotons län och Per Nilsson från Kiistianstads län, och var behofvet af att under landets närvarande betryck iakitaga den största sparsamhet det argument, som af dessa herrar anfördes till etöd för deres yrkande, Utskottets hemställan försvaradea deremot af hrr Siljeström, Björck, Hedlund, grefve Posse, frih. Gripenstedt, Mannerskantz och C. A. Larsson, och såsom skäl mot all nedsättning framhölls å denna side, att det vore nödvändigt att undvika alla sådana rubbningar i denna hufvudtitel, genom hvilka det goda förståndet mellan regeringen och representationen kunds äfventyras, att de stora anspråk, som i fråga om välgörenhet, beskyddando af konster och vetenskaper, understödjande af uppfinningar m. m. stäldes på det k. huset och monarken isynnerbet, kräfde beiydliga inkomster, att det skulle blifva svårt för koDungen att inrätta sin hushällning efter vexlande anslagebelopp, att tillökningen i dessa anslag helt nyligea bevijats, och att intet inträffat, som kunde gifva anledning att anse dem mindre beböfliga nu än förr. Framför allt framhölls dock af frih. Gripenstedt och isynnerhet af hr Mannerskantz den politiska synpunkten. Kogungamaktens anseende, sade den sevaro talaren, borde okränkt upprätthållas, men der till ordrade, att man ej jemt ifrågasatte nedsättning i anslagru till densamma, utan bibehölle dem orubbade. I många andra konetilutiopella länder vore denna grundsats intagen i deras resp. grundlagar, och illa vore att så ej skett i vår. De som, oaktadt de insågo denna brist, likväl gåfvo denna grundlag sitt bifall, trodde, att det vid friheten vana svenska folket skulle veta att med förstånd och klokhet begagna sin frihet, så att det ej under en rcg:nis lisstid i någon form nedsatto något anslag, som en gång blifvit honom beviljadt. Den föreslagna skiifvelsen åter innebure ingen känsla af den aktning man vore skyldig regenten, och denna sistnämnda äsigt uttrycktes äfven, om ock i andra ordalag, af de öfrige talarne å denna sida. Hr C A. Larsson bad särskildt hr Jöns Pahrsson afstå från alla förhoppningar om nedsättvivg å denna hufvudtitel och deri följa talarens exempel, ty vid 1859—60 årens riksdag påyrkada äfven han en dylik nedsättniog, men lyckades icke ens i bondeståndet att vinna flera derför, än att 47 stodo mot 47. och då den förseglade sedeln fällde utslaget till förmån ör en nedsättning, reserverade sig flere än 47. Vid derefier framställd proposition, om anslagen skulle bibehållas oförändrade för denna gång, bfölis detta utan votering, mena i fråga om den föreslagna skrifvelsen måste omröstning aaställas, som utföll så, att den förkastades med 126 röster mot 50, som rö stade för densamma. I afecende på andra hufvudtiteln förekom ingen vidlyftigare diskussiov, utom i Andra kammaren rörande krigshosrättens indragning, bvilken föreslagits af hrr Peter Petersson och Jöns Pährsson, men afstyrkts af statsutskottet, som tillstyrkt, att det nuvarande anslaget till krigsh frätten måtte oförändrad: bibehällas. De begge motionärerna yrkade nun, att lönerna åt denna hofrätts ledamöter och tjenstemän endast måtte uppföras på extra stat för att möjliggöra en framtida indragning, och hrr Hierta och Astrand yrkade återremiss i ungefärligen samma syftning. Hufvudskälen å denna sida voro, att alla undantagsdomstolar så mycket som möjligt borda usskaffas och att hofrätterna med biträde af några agjungerade militära ledamöter mycket vål borde kunna bandlägga dessa må!, Deremot invändes, att de få mål, som tillhörde krigshofrättens pröfning, skulle, om de förekommo än på den eve, än på den andra hofrättsdivisionen, nödga dess ledamöter att på förvärfvande af till de rag bedömande nödig kännedom om en mängd tekniska förhållanden och rent militära författningar sårspilla en tid, so de kunde mora fruktbringande använda, och att deta slag af undantagsdomstolar ansetts nödiga i alla länder, till och med det fria Schweiz, med undantag endast af England, som saknade en stående arm6. Det förnämsta inkastet mot krigshofrättens lämplighet, eller att, vid konflikter mellan civila och militära, de förra skulle dömas af krigsrätt, hade ock sedan förra riksdagen upphört att gällr, i det att 26 af den nya krigslagen håuskjuter alla dylika kontikter till civil domstols asgorande.