Göteborgsposten – 5 mars 1869, sida 2

för att hinna framför instruktionsdomaren, sckreteraren och i direktören. Ilan sade för sig sjelf, att om han kunde närma sig på tåspetsen, skulle han kanhända öfverraska den anklagade sysselsatt med att dechiffrera biljetten, och att han i alla händelser skulle kunna kasta en blick i det inre af cellen. Mai satt framför bordet med hufvudet mellan händerna. Vid knarrandet af riglarne som fråndrogos af direktörens egen hand, reste han sig upp, aftog sin hufvudbonad och intog en vördnadstullaställning i afvaktan på att man sknlle tilltala honom. — Ni har låtit hitkalla mig? började domaren. — Ja, min herre. — Ni har, säger ni, bekännelser att göra? — Jag har vigtiga saker att meddela er. — Det är bra! dessa herrar skola draga sig tillbaka... Herr Segmuller vände sig redan mot Lecoq och direktören för att anmoda dem gå ut, men den anklagade hejdade honom med en åtbörd. — Det lönar ej mödan, yttrade han; jag skulle tvärtom vara belåten med att få tala inför alla menniskor. — Tala då. Mai lät ej denna befallning upprepas. Han intog samma bakåtlutande ställning, som han alltifrån ransakningens början intagit då han ville briljera med sin vältalighet. — Det är för att säga er, mina herrar, började han, att jag är on mycket hederlig karl. Yrket gör ingenting