Göteborgsposten – 5 mars 1869, sida 2

serade kronofogdebostället kattungatorp i Ilorreds socken, 3 mil på andra sidan Sundholmen, tilldrog sig, berättar N. Hallands t:g, följande: Postiljonen hade vid nämnde tid aflemnat kronofogdens samt kapten v. Segebadens postväskor till den torpare, hvilken, boende vid landsvägen, alltid emottager dem, hvarefter postkärran fortsatte vägen. bå torparen var kommen till stugans dörr för att gå in med väskorna, rusade 2 manspersoner, sotade i ansigtet, fram från bakre sidan af stugan, der de hållit sig gömda, den ene försedd med en stör, hvarmed han tilldelade torparen ett slag, som dock endast träffade venstra armen, men samtidigt dermed ryckte den andre en postväska ifrån honom. Vid mannens skrik, utkommo hustru och barn, hvilka äfven började skrika, då de sågo hvad som var å färde. Ilärvid togo röfrarne till flykten med det byte de erhållit. Kronofogdens väska hade de antingen icke observerat eller i hastigheten icke fått fatt uti. Hustrun blef emellertid af förskräckelsen sjuk. Postkärrana dån hade troligen förorsakat, att postiljonen icke hört skriket, enär han icke var längre hunnon, än att han annars bort höra det. Man har sedan funnit bitar af den röfvade postväskan uppe i bergen ett stycke osvanför torpet, afvensom tidningar och delar af bref och reverser der återfunnits. Penningar lärer väskan icke innehållit, men väl en del handlingar och reverser. — Det är ej många månader sedan ett försök till poströfveri gjordes å denna väg. En godhjertad exekutor. Vi omtalade i förra veckan att stadsvaktmästaren i Arboga, Lindqvist, som tillika var exekutor, för kort tid sedan medelst arsenik tagit sig sjelf afdaga, af det skäl att han, som skött sistnämnde befattning med alltför vekt hjerta, blifvit instämd till rätten för att redogöra för en del föråldrade exekutorialer. Om anledningen till sjelfmordet lemnar Arboga tidning nedanstående uppgifter: Redan vid nyåret lärer Lindqvist önskat blifva qvitt sin exekutorsbefattning, med hvilken han ej rätt kunde förlika sig. Art göra utmätningar och taga rubb och stubb från försumlige gäldenärer gick, heter det, den menniskovänlige mannen mycket djupare till sinnet, än hvad som är lofligt för en exekutor, och det var synnerligast slika förrättningar, hvilka plågade honom, hvarmed han derför ock på senare tider uppsköt i det längsta: så väntade vid hans bortgång fyra a fem större utslag på att blifva verkställda, hvarpå tanken icke gat honom ro natt eller dag. — Det kan förefalla besynuerligt, att en man med ett så blödigt sinne i flera år till allas belåtenhet kunnat uppehålla exekuto:s:jensten, men de ordentliga redovisningarne fortäljde icke, huru många gånger vaktmästaren sjelf u lagt förskotter, hvilka han ej haft kraft eller hjerta att utkräfva för avt hålla sig ekades ös. — Så ötfvertalades, påstås det, vaktmästaren att fortsara med exekutorsbestyret. — Till själ och s nne uppskakad har han bedömt sin svaghet ati icke, der ringa eller ingen tillgång finnes, kunna utpressa andras fordringar, såsom tjenstefel, hvilka haus inbillning sörstorat, och trodde han antagligen, att ingenting kunde afvårja hans förmäns vrede, som säkerligen var blott förmodad, ty de skulle sannolikt enhälligt önskat honom ett vänligt välkommen tillbaka och tillåtit honom utt sköta sin vaktmästarebefattning, som han i så många år med utmärkt beröm förestått, samt å annor person lagt exekutorsbekymren. De svenska qvartettsångare, hvilka, enligt hvad vi förut omtalat, f. n. vistas i Paris, tillvinna sig fortfarande rikligt bifall och röna af kritiken de vackraste bedömande. I tidningen Le monde artiste för d. 20 Febr. yttras om dem bl. a:: Man minnes väl den hänförelse, som under 1867 års verldsexposition väcktes af Upsala studentsångare, hvilka läto höra sig på Operan, der man ännu har i minne deras talang och deras framgång. Och nu ha kommit hit fyra svenska sångare, som utan ackompagnement utfö a qvartetter lika bra som det bästa kammarmusiksällskap. Mellan dessa sångare sörefinnes en öfverenstämmelse i känsla och vilja, i smak och stil, som gör af dessa fyra individer en och samma varelse, ett enda instrument med fullt harmoniska och homogena toner. Det är märkvärdigt att se, med hvilken säkerhet de uppstämma ett stycke, utan att rådgöra annat än med blicken och utan att någon af dem först behöfver angifva takten eller ge de andra ton. En värdig Thalias prest. Skådespelaren Westermark, som sisthdne Onsdag gat en soiråe i Arboga, erhåller ett vackert och väl affattadt vitsord af stadens tidning. IIr Westermark bjuder alltid på sådant, som står i förening med finare smak — heter det bl. as — IIr W. skulle som i Söndags gitva en aftoaunderhållning?, och nämnde tidning uttalar den önskan, att publiken måtte genom talrikt besök återgålda den möda och det besvär, hr W. underkastar sig för att uppehåla taliaskonsten, som i de