Göteborgsposten – 5 mars 1869, sida 2

Men plötsligt rusade han emot dörren, började slå på denna och ropa: — IIitåt! ... vakt! ... hität! ... En fångvaktare närmade sig, Lecoq hörde hans steg i korridoren. — Hvad vill ni? frågade han genom luckan på dörren. — Jag vill tala med domaren. — Det är bra!... Man skall underrätta honom. — Genast; jag vill göra bekännelser. — Man skoll på ögonblicket gå till honom! ... Lecoq lyssnade ej längre. Han reste sig upp, rusade utför trappan och skyndade med feberaktig ifver till palatset för att för herr Segmuller berätta hvad som passerat. — Hvad kan allt dethär betyda? tänkte han. Stå vi sålunda nära upplösningen?... Hvad som är säkert är att min biljett ej inverkar på den anklagades beslut. Han kunde ej dechiffrera den utan med tillhjelp af sin Beranger, hvilken han ej rörde och sålunda har han ej läst den. Herr Segmuller blef lika öfverraskad som den unge polisagenten. De begäfvo sig i största hast tillbaka till fängelset, mycket oroliga och åtföljda af sekreteraren, denna instruktionsdomarens skugga. Vid yttersta ändan af galleriet mötte de direktören. Denne herre ville utan tvifvel gifva en upplysning då domaren förekom honom med orden: — Jag vet allt och skyndar till den anklagades cell. Anländ till den trånga korridor, bredvid hvilken de enskilda cellerna äro belägna, påskyndade Lecoq sina steg