Göteborgsposten – 4 mars 1869, sida 1

Om åskan slagit ner i Mais cell skulle fängelsedirektören ej blifvit så bestört som öfver denna oskadliga projektil. Han stod stum af förvåning, med gapande mun, uppspärrade ögon, som om han ej trott på sina sinnens vittnesbord. Hvilken olycka! Ögonblicket förut skulle han kunnat svära vid sitt hufvud på omöjligheten att någon gemenskap kunde ega rum mellan en cellfånge och den yttre verlden. Isan såg sitt fängelse vanäradt, utskrattadt, förlöjligadt . . . — kn biljett, utbrast han, en biljett! ... Hastigt som blixten hade Lecoq upptagit degkulan och vände den triumferande mellan fingrarne. — Jag kunde tro, mumlade han, att någon stod i hemligt förstånd med honom! Den unge polisagentens glädje förvandlade fängelsedirektörens bestörtning i raseri. — Ah!... mina fångar korrespondera! utropade han stammande af vrede. Ahl! mina fångvaktare göra brefbäraretjenst! Vid Guds heliga namn!... sådant får ej passera ! Han gick mot dörren; Lecoq hejdade honom. — IIvad ämnar ni göra, min herre? frågade han. — Jag tänker sammankalla hela personalen och förklara att det finns en förrädare bland dem och att man måste utlemna honom. Jag vill statuera ett exempel. Om den brottslige ej inom tjugofyra timmar härestor är upptäckt skall hela fängelsepersonalen bort.