Göteborgsposten – 4 mars 1869, sida 1

för Andra kammaren?. Civilministern, hr Adlercreutz, upptog anmärkningarne till besvarande. Han uttryckte sin förvåning öfver de bittra anfall som gjorts mot den kongl. propositionen. Frågan befann sig nu på en helt annan ståndpunkt än förli den riksdag. Ansåg man att rörande fondens tillvaro och underhåll ett aftal förefanns mellan statsmakterna, så erfordrades ju begge par ternas samtycke för att upplösa det. Regeringen hade afsagt sig årsanslaget, 750,000 rdr, mot det att statsverket öfvertog vissa utgifter som hittills blifvit liqviderade al fonden. Dessa utgifter uppgingo visserligen blott till omkring 670,000 rdr, och ett öfverskott stort 80,000 rdr uppkom; men vore det då klandervärdt om sistnämnde belopp nu öfverlemnades till statsverket, som deraf vore i behof: Regeringen hade ansett sig kunna befrämja handeln och sjöfarten med den befintliga sonden. Men en vigtig omständighet tillkom. Vid forliden riksdag hade ministerens förklaring, att den skulle algå om statsutskottets då afgifna förslag bifölles, afgjort frågan då. Men dylika tvister mellan statsmakterna böra ej törnyas, ty emellan K. M:t och riksdagen finnes ingen skiljedomare. En talare hade rörande motiverna för den kongl. propositionen fällt yttranden, som kunde tydas så, som vore den motiverad af fruktan eller svaghet. I så fall ville hr civilministern dock erinra, att en svaghet förefanns, hvilken bestod deri att man ej vågade handla rätt af fruktan att anses svag. Sannolikt var deras antal i Första kammaren icke stort, som, då diskussionen började, föreställde sig att utgången at densamma skulle blifva någon annan än ett bifall till statsutskottets, med den k. propositionen öfverensstämmande förslag; men ju längre diskussionen fortgick, ju mera tydligt det visade sig, att talare, som i andra frågor tillhörde motsatta fraktioner, nu voro ense om att förkasta den kungliga propositionen, så vann denna åsigt alltmera terräng och segrade verkligen i voteringen med 58 röster mot 30. Det kan ganska lätt visas, att genom detta beslut led regeringen alldeles icke någon dekonfityr, utan tilldelades ett förtroendevotum, för såvidt det anses vittna om förtroende att regeringen tilldelas större makt än den sjelf begär. Att till regeringens förfogande anvisa medel till större belopp än hon sjelf äskat, kan svårligen rubriceras såsom en dekonfityr. mit at en känsla som närmade sig sruktan I Andra kammaren hystes i början den. förmodan, att reservanternas i statsutskottet yrkande — hela fondens indragning till statsverket och 200,000 rdr årligt anslag till re geringens disposition — skulle vinna bifall, och man iakttog att några af reservanterna jemte deras adjutanter voro i full verksamhet tör att kaptivera sådana ledamöter, hvilkas styrka icke ligger i reflexionen. Det gällde ju också icke blott reservanternas anseende, utan äfven och ändå mera dem som drömma, äfven vakna, om den tjusande statsrådsplumeten å tout prix. Debatten öppnades af hr John Ericson, som lade stor vigt derpå, att statsmakterna visade grannlagenhet mot hvarandra; ville derföre nu bifalla utskottets förslag (öfverensstämmande hufvudsakligen med K. M:ts proposition), men föres!og tillika en underd. skritvelse, att K. M:t till nästa riksdag ville aflåta en proposition om hela fondens öfverlemnande till riksgäldskontoret, dock på de vilkor som K. M:t ansåg lämpligt. — Grelve Posse förordade helt kort reservanternas förslag, — Prot. Ribbing klandrade med mycken skärpa att regeringen, som för mo månader sedan gjort fondens bibehällande till en kabinettsfräga, nu ville afstå anslaget, i hvilket tillgörande nu han fann en stor inkonseqvens. Ilan ogillade strängt att regeringen afsade sig medel, hvarigeaom konungamakten försvagades. Jag antog således att hr Ribbing skulle kommit till det slut, att den k. propositionen borde afslås. Men nej. Han slutade med, att då regeringen sjelf afsade sig en rätt som hon — — — Om åskan slagit ner i Mais ce