Göteborgsposten – 4 mars 1869, sida 1

AE EA EE RASEN AI SEA — — sobestridligen egde, så ville han bifalla utskottets sramställning. I motsats till hr Ribbing losordade hr Björck regeringens åtgärd; den var fullt konstitutionel i ordets högsta mening; men tal. ansåg att ej blott anslaget, utan äfven hela londen borde indragas. enär regeringen ej borde hafva några fonder att förvalta. Under medgitvande af, att reservanternas förslag kunnat vara mera grannlaga, ville han dock bifalla det. Statsrådet Berg uppträdde nu och gendret hr Ribbings påstående, att regeringen förfarit inkonseqvent. Ett var, hvad som vid förra riksdagen föreslagits, att utan konungens medgifvande indraga en fond, som för all framtid ställts vill K. M:ts disposition, oeh derpå kunde ingen regering ingå. Ett annat vore, om K. M:t sjelf medgaf en sådan indragning. (Jag tillåter mig här nämna, att statsråuet Berg är en utmärkt talare. Hans föredrag är klart, raskt och frimodigt; hans. nerande). Ur Key uppläste åtskilligt ur föregående riksdagars beslut, och — för att begagna ett ironiskt yttrande al hr Bergström — försökte sig med en grundlagstolkning i den syftning att riksdagen kunde utan regeringens samtycke draga in fonden. Ur Nils Larsson instämde i hr Ribbings yttrande, men biföll reservationen. Nu uppträdde hr Jöns Rundbäck, som hittills, till min stora ledsnad åtminstone, varit ganska tyst; jag tror knappast att han någon gång under hela riksdagen kastat sitt väldiga ord i vågskålen. Han eger den stora förtjensten att oftast framkomma med något nytt, något som ingen tänkt på. Så äfven nu. Han yttrade sig ganska utförligt om — Karantänsanstalten vid Känsö, och upplyste att Gula febern såsom epidemi icke var tänkbar i Europa, hvarefter han medelst ett raskt hopp i tankegången förklarade sig biträda reservationen; hvaremot Per Nilsson i Espö godkände utskottets framställning. — Grefve Posse, som åter fick ordet, bjöd till att gifva diskussionen mera lif. Han var tacksam för regeringens tillmötesgående, men ändå tacksammare skulle han varit, om ej en regeringsledamot antydt såsom möjligt, att representationen skulle kunna urståndsätta K. M:t att fullgöra ingångna förbindelser. Slutligen uttalade han den förhoppning, att hvad reservanterna nu påyrkat, skulle vid en kommande riksdag at regeringen med vanlig beskedlighet och välvilja vidtagas. Finansministern frih. af Ugglas erinrade nu, att om i stället tör hela fonden endast 200,000 rdr ställdes såsom anslag till K. M:ts disposition, så kunde endast detta belopp användas, fastän tillfällen möjligen inträffade då större belopp oundgängligen behöfdes. Derföre borde fonden icke rubbas. Talaren uttryckte sin tillfredsställese dermed att ingen ifrågasatt K. M:ts rätt att disponera ötver tonden. — Frih. v. Schulzenheim, som ej varit tillstädes i kammaren sörlidet år då samma fråga företogs, begagnade tillfället nu förklara, att han gillade nmimistörens åtgärd i fjor att al statsrättsliga skäl icke lemna sitt bifall till hvad då blifvit föreslaget. Tal uttalade vidare den önskan, alt med regeringens nu visade tillmötesgående hade dröjts till nästa riksdag, då en ny period ingått. Gillade utskottets förslag. Hr Bergström ville endast med det vilkor biträda reservanternas förslag om 2,000,000 rdrs anvisande till K. Maj:ts disposition, såvida beloppet blef ett tredje kreditiv, hvilket såsom sådant i grundlagen infördes, ty inga aftal tyckas ega bestånd. Godkände utsko:tets framställning. — Nu spridde sig i salen såsom en löpeld att Första kammaren hade förkastat den kungliga propositionen. Detta oväntade beslut väckte stor öfverraskning och ref upp reservanternas ställning, som förut troddes vara god. Hr Hedlund ansåg grannlagenheten fordra af kammaren, att ej gilva regeringen deorgan är vacker och hans personlighet impo