Göteborgsposten – 3 mars 1869, sida 1

Men han stod på en svag grund; han insåg det ganska väl, och han använde dersöre en mängd låghalta argumenter och en hel serie af simpla insinuationer mot hr Treffenberg. Den cyniska ton som hr Siljeström anslog, kupplifvade hrr Jöns Pährsson och Medin isynnerhet, och bättre assistenter torde han få leta efter både inom och utom kammaren. Till och med hrr Witt och Hedlund visade någon benägenhet att täfla med de begge sistnämnde i krastuttryck. Jag vill visst icke påstå att hr Treffenberg alltid valde sina uttryck med omsorg; han begagnade ofta allt för starka termer, t. ex. då han replikerade hr Siljeström, lät han undfalla sig uttrycket Åsamvetslösa demagoger. Men hans ställning var i alla afseenden ojemförlig bättre än motståndarnes, han förde obestridligt den oegennyttiga sparsamhetens talan och han använde både det fina och grofva artilleriet der det behöfdes emot dem. Han framhöll att opinionen i landet var emot det höga arvodet och han påminde om frågans behandling nu och i fjor. Då yttrade sig ipgen i kammaren när den förekom. Nu hade den framkallat en liflig diskussion. Förra gången var tonen i utskottets betänkande vida mera positiv; nu hade der inflikats några torde, man hade ej kunnat underskatta hans skäl o. s. v. IIr Treffenberg hyser ätven i afseende på denna fråga förhoppningar på framtiden; han vet att vattendroppen förmår urholka stenen. Hr Witt sade sig vara öfvertygad att svenska folket ej ville att dess representanter skola göra förlust på sin vistelse i hufvudstaden, och trodde att ingen af dem kunde lefva här under 6 rdr om dagen om de ej skulle besöka sämre matställen; af samma tanke var br Liljenmarck och äfven hr Siljeström. Derpå svarade hr Treffenberg att han åtog sig att ackordera in dem för 3 rdr om dagen och de skulle bo och lefva ypperligt (han hade kunnat tillägga att här finnes riksdagsmän som ackorderat in Big för 2 rdr, till och med billigare, och hvilka vid hemresan bestämdt äro vigtigare än vid hitkomsten). Man hade förevitat honom att han missaktade bondeståndet, men så gjorde han visst icke. Likvisst ville han ej att flera ledamöter af nämnde stånd skulle sättas in i kammaren och så förstärka den, att de hade hvarje frågas afgörande i sin hand, ty derigenom skulle samhället lida skada. (Nu började flera ledamöter af f. d. bondeståndet att begära ordet). Hr Hedlund bjöd till att skämta med den förre talaren och sade att han var efter sin tid; man borde ej tala om bondeståndet, ty nu fanns endast jordbrukare (det slog an och man ropade: bra! talaren hade bort säga odalmän så hade han tjusat ändå flera). Hr Jöns Pährsson förklarade sig vara svensk medborgare, men visste icke hvad hr T. var. Han (hr T.) hade yttrat sig groft oanständigt om bondeståndet. Talaren trodde ej att svenska folket var missnöjdt med det arvode som deras ombud uppbar, och lofvade att begagna sig af pressen för att upplysa hvilka han anser vara förtjenta af att åter väljas till riksdagsmän. — Jag tyckte att en kall kåre gick ötver ryggen på åtskilliga. Några talare vidrörde den kinkiga frågan, huruvida arvodesnedsättningen var politiskt välbetänkt. Ovisst är, synes mig, om den besarade förstärkningen af kammarens — må det utsägas: icke-intelligenta krafter, förekommes derigenom, att arvodet minskas. Det är troligt, att de som nu lefva ganska väl på 3 rdr om dagen, och således lägga upp 7 rdr, icke skola uteblifva, fastän de blott kunde spara in 3 rdr. Men alldeles omöjligt är dock icke heller, att någon för att erhålla 3,600 rdr fördelade på tre år, skall vara benägen att låta en femhundrariksdaler springa om han erhölle en befattning, som renderade 3,100 rdr netto. Å andra sidan är det icke heller osannolikt, att en nedsättning i arvodet kan hafva till följd, att just intelligenta personer, som icke ha råd att af sina egna tillgångar tillskjuta hvad vistelsen här kostar utöfver arvodet, försaka ett förtroende, som då lätt faller i föga värdiga händer. Så väl voteringen i Andra kammaren —44 röster, som önskade återremiss, mot 114 röster — som ock Första kammarens beslut (återremiss) antyder att till dessa 114 ledamöters städse uttalade sparsamhetsgrundsatser är förtroendet icke stort, och jag föreställer mig att det skall minskas än mera under riksdagens lopp. Den förut omnämnda frågan spridde onekligen ett starkt ljus öfver stämningen i Andra kammaren, och debatten var visst icke utan politisk betydelse, men den fråga som senare företogs och behandlades samtidigt i begge kamrarne, var i ordets fulla bemärkelse politisk i högre mening. Den rörde handelsoch sjöfartsfonden, kvarom striden började vid sistförl. riksdag. — A — — CCF 0 —