Göteborgsposten – 3 mars 1869, sida 1

stat. TuUII och med hr Björck erkände — och I just från hans ståndpunkt är detta erkännande af stor vigt — att det alltid har varit svårt att rätt förlika 57 och 89 Å regeringssormen Man kan tänka sig som en möjlighet, att representationen indrager ett ordinarie anslag, ur hvilket aflöningen utgår t. ex. till högsta domstolens ledamöter, hvaraf naturligtvis följden skulle blifva att nämnde domstols verksamhet upphörde. Samma åtgärd med enahanda verkan kunde i många andra fall ske vid den ordinarie statsregleringens uppgörande, och då inträffade hvad förr på andra sätt försökts, nemligen att göra all regering omöjlig. Man skall sannolikt invända, att ett sådant förfarande vore omöjligt. Visst icke; hvad som försöktes i ett fall sistförliden riksdag, kan ju försökas med bättre framgång och i större skala längre fram, allt beroende på hvilka personer och principer äro de ledande inom riksdagen. Om vi ej skola äfventyra en återgång till frihetstiden med en ropresentation som sjelf regerar, så måste regeringen hålla på sin grundlagsenliga rätt i afseende på besluten om de ordinarie anslagen. Nedsättning å desamma bör ske med ömsesidigt samtycke af statsmakterna. Till innevarande riksdag aflemnades en k. proposition at innehåll, att då på handelsoch sjöfartsfonden utgifter förekomma af alldeles enahanda beskaffenhet med anslag som äro underkastade riksdagens pröfning, så föreslås en öfverflyttning af dessa utgifter på riksgäldskontoret, hvarigenom det sedan 1857 utgående anslaget till handelsoch sjöfartsfonden, årligen 750,000 rdr, komme att upphöra. Regeringen hade genom denna framställning gått Andra kammarens önskan till mötes, dock utan att regeringen eftergifvit sin grundlagsenliga rätt att disponera öfver sjelfva grundfonden. Nu var det regeringen som tagit initiativet. Frih. Liljenerantz, som vid förra riksdagen var en af oppositionens förare, väckte vid denna motion om hela handelsoch sjöfartssondens indragning till statsverket. Då nämnde motion skulle remitteras erinrade civilministern, att om den bifölls skulle följden deraf blifva, alt regeringen beröfvades alla medel att, då så erfordrades, skyndsamt vidtaga åtgärder till handelns och sjöfartens bästa och vid sådana tillfällen, då en snar hjelp vore en dubbel hjelp. Syftemålet med frih. Liljencrantz ofvan antydda motion var utan tvifvel detsamma som oppositionens vid sörliden riksdag, att bereda regeringen en förödmjukelse och framtvinga en efterlängtad ministerkris. Här tillåter jag mig en liten erinran, föranledd af den kända åtrån efter en ministörförändring. Att åtskilliga aspiranter till statsrådsplatser forefinnas i Andra kammaren, är ingen hemlighet. De arbeta ifrigt i den riktning att regeringen ej skulle förfoga öfver andra medel än de som representationen anvisat till af den senare förutsedda behof och bestämda ändamål. Nu kan ej nekas att penningen är, om ej en makt, så åtminstone ett vilkor för makt. Men en regering, som ej har en enda riksdaler att förfoga öfver, blir en svag regering. Nåväl, en sådan regering är det som oppositionen vill åstadkomma för att sedan sjelf gå in i denna regering. Det måste således vara icke makten, utan det yttre skenet, rangen, och dernäst emolumenterna, som uppväckt den starka brånaden efter en ministerförändring. Statsutskottet tillstyrkte bifall till den kungliga propositionen; men en mycket stark minoritet inom utskottet hyllade hufvudsakligen frih. Liljencrantz förslag, dock så, att riksdagen Åsör sin del skulle besluta, att emot hela handelsoch sjöfartsfondens öfverlemnande till riksgäldskontoret skulle 200,000 rdr anvisas till K. M:ts disposition, att användas till sådana föremål, hvartill oftanämnde fond varit atsedd. De ofvan citerade orden fFör sin del äro vigtiga. Minoriteten erkände derigenom att indragningen af hela handelsoch sjösartsfonden icke kunde ske utan med K. N:ts samtycke, och således att åtgärden icke ensamt berodde på riksdagens beslut. Hr Björck åter, som sedan förliden riksdag hade kommit på det rena med svårigheten att rätt förlika 57 och 89 SS regeringssormen, ville att orden för sin del skulle uteslutas. (Forts.) Göteborg d. 3 Mars 1869. Ångbåtsfarten på Lilbeck. Enligt igår hit ingånget telegram skulle ångsartyget ElFr rm Nm