Göteborgsposten – 1 mars 1869, sida 2

letta fall till oppositionen, hvarför man i Tuierierna började finna det något obeqvämt. flera förslag väcktes, bl. a. det att Seinepreekten skulle ingå i ministeren, för att såsom ninister kuuna inför lagstiftande kåren förvara sina åtgöranden. Härat blef dock intet. I ställetutnämndes Haussman till senator, för att itminstone intör senaten kunna redogöra för sitt handlingssätt. Man nöjde sig icke dermed. Opposit onen blef allt höggljuddare. Arbetena nom Paris minskades, så att en del arbetare blefvo utan sysselsättning. Härigenom uppstod en viss olycksbådande oro äfven inom de nedra samhällslagren. Man måste, tör att besvärja stormen, sortvandra på den inslagna farliga vägen. Men för att kunna göra det, måste man ha penningar, mycket penningar. Ivkomsterna räckte ej till. Största delen af dem åtgick till räntor å den stora skulden. Haussman inlät sig derför i ruinerande penningtransaktioner med det förut ingalunda väl ansedda penningbolaget Crdit Foncier: han ville härmed undvika det sarliga steget af ett oflentligt lån. Saken blef bekant, och nu uppstod ett starkt buller. Regeringen måste till slut ställa Paris budget och förvaltning under offentlig kontroll (äfven Lyons). Oppositionen, som vill ha decentralisatiou och mera utvecklad sjelfetyrelse, fordrade, att stadens innevånare skulle få sjelfva välia sina fullmäktige, de der hädanofter skulle ha dessa angelägenheter om hand. Detta vågade regeringen icke, utan beslöt i stället, att nämnde båda städers räkenskaper skola underställas lagstiltande kåren och senaten, säker om majoriteten inom båda. Frågan om Paris skulle töre inom lagstittande kåren d. 22 d:s. Sällan har någon angelägenhet på länge afvaktats med sådan spänning i trots af alla slagen på larmtrumman för Belgiens skull, med hvilka man kanske velat bortleda uppmärksamheten. Sjelfva do officiösa tidningarne vågade ej taga Haussmann i försvar. Statsministern Rouhers organ Åe Public uppgaf honom och sade rent ut: Staden Paris har misstagit sig i sina beräkningar, dess arbeten voro kanske öfverdrifna. Dessa omständigheter i afseende på administrativ och ekonomisk ordning förtjena tadel. Sjelfva La France hade ej nog mod att skydda den, som det förut så högt lofprisat, utan sade: angreppen på den oregelbundenhet, hvarmed staden Paris utgifter ledas, en ledning, som trängande fordrar kontroll, äro, sedda i sin helhet, sanna. Det för Haussmann farligaste var väl dock, att samma blad finner sig beböfva på visst sätt bedja om nåd för prefekten, i det bladet sade: Man må taga sina mått och steg mot möjliga oregelbundenheter, man må utvidga gränserna och säkerheten för kontrollen, men vi vilja ej tro, att man skall på fullt allvar vägra decharge åt skaparne ar de underbara ting, som timat inför våra ögon. Lagstiftando kårens sammanträde d. 22 d:s utgjordes egentligen blott af en förpostfäktning i denna angelägenhet. Garnier-Pagös och Picard angrepo på det häftigasto Haussmann. Hans finansförvaltning kritiserades alltigenom med bitande skärpa, under det att regeringskommissarien Genteur endast lamt försvarade honom och utan att kunna utplåna det intryck, som de båda oppositionstalarne gjort på majoriteten. Ärendet uppsköts, för att vidare behandlas under sammanträdet d. 24 d:s, dervid Thiers, såsom vi förut nämnt, skulle underkasta Hanssmanns förvaltning en fullständigt genomförd kritik. Inrikesministern Forcade la Roquette tog härvid Haussmanns parti och forsvarade de stora arbetena, hvilka gjort Paris till det moderna samfundeta hufvudstad. Han citerade följande uttryck af en bekant preussisk general, hvilken år 1867 besökte Paris: ÅVi ha visat verlden, att vi äro en stormakt; här lära vi, hvad en stor nation är. Ätven dagen derefter fortsattes förhandliogarne rörande detta ärende, och dessa måste, att döma efter vårt Lördagstelegram, ha varit ytterst stormande. Bethmont sporde, hvarför räkenskapskammarens berättelse öfver stadens förvalining för 1866 ännu icke blifvit framlagd inför församlingen hvartill ministerpresidenten för statsrådet förklarade, att denna berättelse ännu icke vore färdig. Thiers tog nu häftigt till ordet och sade sig hafva sett den ifrågavarande berättelsen färdig. Detta var detsamma, som att offentligen förklara ministern för lögnare. Man kan således ej undra öfver, att ett sådant yttrande väckte stor uppståndelse. Galley deSaint Paul påstod, att både minister och Seineprefekt föra kejsaren bakom ljuset. — För ose på afstånd vill det nästan synas som att op: positionen bär råkat förhetsa sig och dragi andra saker i hvirfveln, än just IIaussmanns hvarigenom den måste komma att förfela sit mål. Emellertid kan det ej anses tvifvelak vigt, att Haussmann måste förr eller senare I RA ?hun