Göteborgsposten – 1 mars 1869, sida 2

— Mo ok sina känslor, utan lägger dem temligen öppna, hemligt stödjande sig på en annan och starkare makt. Denna stämning af oro begagna Orleanisterna till att åter angripa kejsardömet, hvara politik skildras såsom så olycksbringande för Frankrike. De ha bl. a. äfven Timestill sin organ, som, begagnande förbittringen mot Preussen till käpphäst, säger: Det nuvarande Preussen är uppenbarligen det andra kejsardömets verk. Hvad Belgien angår, så se vi nu, att detta land, som förut ville förena sig med Frankrike i trots af hela Europas motstånd, nu skyr äfven den aldra minsta förbindelse med oss. I Rhenprovinsen har samma omslag inträffat; den var i trots af de bördor, som det första kejsardömet kräfde, lika franskt sinnad som Strasbourg, och den skiljdes endast ogerna från oss. Nu är antipatien mot Frankrike lika stark i Rhenprovingen som i Belgien. Orsaken härtill ligger ej långt borta; den måste sökas hos fransmännen sjelfva. Det är i socialismens pest, mot hvilken man sökt ett dåligt och vanmäktigt medel i despotismen, som orsaken till våra grannars stämning ligger. Artikelförf. menar således kort och godt, att kejsaren bör afträda, draga sig tillbaka i privatlitvet och öfverlemna kronan till en orleanistisk prins; då skall Frankrike åter utöfva sitt forna inflytande i verlden och sin tillaragningskraft, och dess önskan om de naturliga gränsernas återupprättande skall gå i fullbordan. Alla olyckor förskrifva sig från den napoleonska dynastien, och man drager ett streck öfver hvad den uträttat för Frankrike. Att artikeln ej har någon annan moning, synes tydligt af slutet, hvari det heter, all ett krig med Preussen är, enl. den allmänna öfvertygelsen, förr eller senare oundvikligt; men kejsardömet bör ej få föra det. I Onsdags, d. 24 Febr., var sebruarirevolutionens årsdag i Paris. Rypublikanorna högtidlighöllo den, ehuru de förbjudits att då hålla offentliga möten, till hvilket förbud man hemtat närmaste förevänningen i de öfverdriftor, till hvilka man vid hafda folkmöten gjort sig skyldig, såsom då t ex. talare på ett möte i Montparnasse liknade de båda Napoleonerna vid Marat och Robespierre. Pariserarbetaren är äunu i grunden republikan; fastän kejsardömet höjt honom till jemförelsevis välstånd. En mängd arbetare hade tillkännagifvit sin afsigt att ej arbeta på revolutionsdagen. Flera klubbar skulle ha sammanträde. Att dagen det oaktadt förflutit lugnt, är tydligt, emedan vi annars ingalunda skulle saknat telegrammer. I Sigcle klaga damerna i Parignac öfver, att deras prest exkommunicerat dem, derför att de bevistat en reformert qvinnas begrafning. Oppositionens framstående medlemmar lortsätta med sina folkmöten, vid hvilka de hålla föredrag, för att efter hand uppfostra den stora massan och vänja den vid sysselsättning med allmänna ämnen. I dag talar Legouve på ett möte om Söner och Bröder i det närvarande samfundet och på ett anvat Eugåne Pelletan om Arbetet i det nittonde ärhundradet. Regeringen har sökt lägga hinder i vägen äfven för dessa möten, men härmed endast åstadkommit det, att ds blifvit ännu talrikare besökta och varit föremål för den största entusiasm. I Amerika förråder sig en allt lifligare sympati för rörelsen på Cuba. Upprorets ledare ha redan skickat ett anbud till Washington, hvilket, en gubbe med snöhvitt hår, imponerar genom sin vördnadsvärda personlighet och lemnar bevis för, att upproret ingalunda är endast en hetlefrad ungdoms verk. Den engelske ingeniören sir Charles Bright har nu lyckats återuppfiska den under förliden sommar i golfströmmen mellan Florida och Havannah förlorade underhafskabeln. Alldenstund hafsbotten är oregelbunden, djupet uppgår till mer än 5,000 fot och golfströmmen har en hastighet af 4 till 5 knop i timmen, eå erbjöd företaget utomordentliga svårigheter. Skildringarne från Paraguay skildra presidenten Lopez som en riktig demon i menniskohamn. Efter nederlagen d. 6 och 11 Dec. greps han at verklig blodtörst. Han lät skjuta nästan alla sina fångar. Betecknande för havs karakter är, att han hämnades på hustrv och barn, då han ingenting förmådde emot mannen. Nästan alla större egendomsegare, köpmän och utländingar ha måst plikta med sitt lif. Lyckligtvis är det nu slut med detta odjurs framfart. Telegrammer.