Göteborgsposten – 26 februari 1869, sida 1

pande. Ett förhållande — säger han — har allt för länge tätt passera till stor tunga för staten och grämelse för alla redliga medborgare, ity att alla möjliga missdådare och lagbrytare icke skola få höra af någon missväxt, utan njuta sitt dagliga bröd af den bättre spanmålen, då deremot den arbetande och skrattdragande klassen af våra beställsamma vetenskapsmän anvisas på flera sorters s. k. nödbröd, bestående af både bark, haim och flera andra vidriga ämnen, ja till och med svampar; och då exempel redan visat att ett så dant förfarande föranleder till ökande af brottslingarnes antal, derigenom att de heldre vilja förskaffa sig ett dagligt bröd af råg och korn på fängelser och arbetsinrättningar, än de vilja inkomma på kommunernas mera knappa sattigförsörjningar. (Eftersatsen, troligen at sparsumhetsskäl, indragen). Motionären föreslår den rättmätiga förändringen inom sångstyrelsen, att fängbrödet hädanefter måtte blifva af hafre i stället för (af) råg och korn, hvarigenom icke så obetydlig besparing för staten skulle åstadkommas. — Motionären tyckes föreställa sig, att det är inom sjelfva sångstyrelsen som fångbröd af råg och korn förtäres. Till de mest radikala motionerna torde dock böra räknas den nu för tredje gången at Carl Larsson från Elfsborgs län väckta, det all skattejord måtte blifva befriad från alla skatter och utskylder af hvad namn det vara må, med undantag att, lika med frälsejorden, öfriga näringar och kapital, utgöra bevillning. Han frågar, under en billig förtrytelse att hans motion ej hittills påaktats: Kunna rikets representanter riksdag efter riksdag lemna denna rättmätiga fordran opåaktad? Skall alltid döförat läggas till, då billig likställighet i skatteväg framställes? Glanspunkten är dock slutet af motionen, så lydande: Visserligen hafva gäng efter annan röster höjt sig i vissa delar at frågan, såsom: kapitalisering af räntan, skjutsoch väghållningsfrågorna, nu sist roteringens uppbörande. Hvad den första at dessa frågor angår, är det ett munväder, framslossadt för att tördröja frågan och som föröfrigt är outförbart, emedan några medel att kapitalisera med ej finnas hos skattebonden, och de ötriga, lika med denna, ställd på tidsutdrägt, tills — det är för sent. I en tid som den närvarande, då hela landets penningecirkulation nästan uteslutande ombesörjes af privatbankssedlar, så kan hr P. Eng man fr. Westernorrlands län omöjligt fatta, hvarsore då dessa sedlar ej finnas att tillgå på en mindre valör än 5 rdr rmt, riksbanken ej tillåtas utgifva sedlar på 3 eller 2 rdr 50 öres valör, hvilket af hr Engman påyrkas och hvarigenom en allmänt öfverklagad brist på vexelmynt i landsorterna kan af hjelpas. För att befordra ökad inkomst på statens jernväigsstambanor föreslår hr Medin Åen ned sättning af 40 proc. för andraklass-vagn med -snälltåg, hvaremot åtminstone icke jag för egen del har något att invända, enär jag åkar i andra klassen; men vidare föreslår han att rett kort uppehåll finge ega rum (med snälltågen) vid hvarje station. I en tid då ett lands befolkning i allmänhet befinner sig i en betryckt ställning, så har äfven hr P. Nilsson från Kristianstads län ansett sig pligtig föreslå åtgärder till en förbättrad ställning. Han påyrkar derföre datt ö.verflödiga och icke nödvändigt behöfliga embetsoch tjens emannabesattningar varda indragna (hvilka de äro, som tillhöra denna kategori, antydes icke), samt vidare att, enär embetsmannen blifvit anvisad direkte till solkets fickor, der han nästan ständigt har sena händer, föreslår motionären vatt alla embetsmän skola erhålla bestämda löneinkomster, lämpade efter hvars och ens befattning. — Så långt reder sig motionären bra nog, ty hvad han föreslagit är ingalunda: nytt, utan egentligen endast af honom illa reproduceradt. Men inseende att den af honom antydda reformen skall medföra utgifter, känner han sig förpligtad angifva, huru medel dertill beqvämligast skola kunna åstadkommas, och det är genom förändring i författningen om — stämplade pappersafgiften. Rimligtvis har ej kunnat ifrågakomma att några nya twjenstebefattningar skulle bildas. En enda motionär, Pehr Pehrsson från Stockholms län, hyser dock i detta tall en afvikande åsigt, och har derföre hemställt, att