Göteborgsposten – 26 februari 1869, sida 1

Vare sig det nu var ödet, oskicklighet å hans sida eller en till det underbara gränsande slughet å hans motståndares som var skulden, alltnog han hade sett den ena efter den andra af de trådar, på hvilka han räknat för att draga ransakningen ur den labyrint i hvilken den alltmera förvirrade sig, brista sönder mellan hans händer. Var det väl antagligt att det var en ny komedi som man spelade för honom? Om mördarens medbrottsling tagit juveleraren Doisty till förtrogen, hade han helt enkelt behöft bedja honom svara att han ej visste till hvem dessa örhängen blifvit sålda, eller ens om de utgått från hans verkstad. Just det förhållandet att omständigheterna voro så invecklade förrådde, att intet bedrägeri låg derunder. För öfrigt hade den unge polisagenten andra skäl att ej betvifla markisinnans utsago. En viss blick som han uppfångat då den vexlades mellan juveleraren och hans hustru spred ett visst ljus öfver förhållandena. Denna blick betydde att markisinnan enligt deras åsigt, hade då hon köpte dessa diamanter vågat sig på en spekulation som är vanligare än man föreställer sig hos en del qvinnor af den förnäma verlden. IIon hade köpt på kredit för att sälja till underpris kontant och sålunda draga en ögonblicklig vinst af skilnaden mellan den summa hon betalt i afräkning och det pris hvartill hon sålt. Lecoq beslöt icke destomindre att gå till botten af saken. Han återvände derföre till Doisty och under någon förevänning som tycktes tillräckligt antaglig för att afvända