Göteborgsposten – 26 februari 1869, sida 1

Article Image
af enfalden från landet, men ingalunda af den blygsamma enfalden. Man skall icke tro att dessa motioner skakats ur armen. Långt derifrån! De äro produkter af mycken tankeansträngning och af nattvak, de ba kanske åstadkommit störd matsmältning. Först måste man med vidöppen blick speja efter brister i statsorganismen, och när de blifvit upptäckta skall man uttänka och noga pröfva huru de böra på ändamålsenligaste sättet afhjelpas. Lyckligtvis är statskroppen både stor och bristfällig, men lika lyckligt är, att bristerna icke äro absolut ohjelpliga, såvida det rätta botemedlet snart användes. Men det är med statskroppens som med individens krämpor, doktorerna bli aldrig ense om samma kurmetod, och hvar och en anser sin såsom den bästa. Hvad äro väl alla dessa motioner, som riksdagligen väckas, annat än förslag till olika kurmetoder för den sjuke mannen?? Om han ej i grunden egde en så beundransvärd lifskraft, så skulle han tvifvelsutan längesedan dukat under för de många botemedlen som i bästa välmening påtvingats honom. Att försvarsväsendet, nationens lifsfråga, vid denna riksdag blir bättre ordnadt, betviflar Johannes Andersson från Elfsborgs län, och derföre anser han af stor vigt att hästvakanskontrakterna för Westgöra regemente bibehållas oförändrade, ty någon hästuppsättning torde väl ingen nu för tiden finna nödvändig i landsorterna, då vi hafva våra jernbanor att tillgår; hvarföre jag anser att man gerna behöfde lindra staten och folket från bekostandet att uppsätta kavallerihästar jemte andra mindre nödvändiga lyzartiklar, anmärker han. Hr G. Bjerkander har väckt motion i samma syftning, dock i större skala; alla kontrakter med de afsutna kavalleriregementena böra lemnas oförändrade till och med år 1900 (naturligtvis för att underlätta ett skyndsamt ordnavde af landtförsvaret). Men skulle ej en så radikal åtgärd bifallas — hr Bjerkander är en stor vän af det radikala — så åtnöjer han sig dock dermed, att vakanskontrakterna prolongeras åtminstone för Westgöta regemente, såsom förlagdt i den ort jag tillhör —, tillägger han anspråkslöst. Hr Bjerkander är Andra kammarens mest produktive motionär. De af honom ingifna motionerna uppgå redan till det respektabla antalet af fjorton, beröra högst olika ämnen och utmärka sig för en viss originel djupsinnighet. Om jag ej misstager mig tillhöra alla, eller de flesta, gruppen fyra. Till de nest radikala ibland hans förslag torde böra räknas det, Åatt hvarje skuldförbindelse skall, för att vara utsökningsgild, uppvisas för kommunalstyrelse på landet och stadsfullmäktige i stad inom den kommun uti hvilken långif varen bor, och af dennes ordförande påtecknas mot en afgift af 25 öre. berigenom åstadkoms den stora nyttan, att kommunalmyndighet blef den mest kompetenta att utfärda tillförlitliga vederhäftighetsbetyg. Till denna motion anslutar sig nära hr Jöns Pährssons nu för tredje gången väckta, att utsökningsbestyret skall öfverflyttas från läansmännen på kommunalstyrelserna. Det enda skäl som hittills anförts emot förslaget, anmärker motionären, syns och synes mig så underordnadt, att det borde bortsalla; ty upplysningen fortgår, hvadan intet skäl kan tala för afslag. En annan mycket fruktsam motionär är hr Johannes Andersson från Elfsborgs län. Nio motioner äro at honom producerade. De äro mera praktiska än djupsinniga, men den förra egenskapen är också af större värde än den senare. Såsom något egendomligt i hans skrifsätt, troligen motiveradt af en berömvärd önskan att spara på tid — ty tid är penningar —, tager jag mig friheten framhålla, att han icke använder estersatser. Så t. ex. inleder han en motion med följande väl sagda ord: Enår det borde vara hvarje representants ovilkorliga skyldighet att så långt som möjligt vara omtänksam och tillse att hushållning och sparsamhet iakttages med medel och utgifter, äfvensom att våra embetsverk och tjenstemän blifva så ordnade, att det kan vara till båtnad både för landet och dem sjelfva. En stor tanke ligger onekligen i samme hr Johannes Anderssons motion, att bröd af hafre måtte i fängelserna utspisas. Men det

26 februari 1869, sida 1

Thumbnail