Göteborgsposten – 26 februari 1869, sida 1

baronessan de Watchau har bort lemna arfvingar efter sig, en man, barn?... — Endast en bror som har en syssla vid hofvet i Wien, hvilken han ej kunnat lemna. Han gaf befallning om att hans systers hela egendom skulle försäljas, tillochmed hennes garderob, och man har skickat till honom penningarne derför. Lecoq gjorde en åtbörd af förtvislan. — Huru olyckligt! mumlade han. — Hvarföre det? frågade den gamla damen. Under sådana förhållanden, min unge vän, kan ni behålla diamanten, och jag är glad deröfver, det är en rättvis belöning för er redlighet. Om ödet med stränghet förenar ironi, är måttet rågadt. Sålunda ökade markisinnan dArlange i dubbelt mått Lecoqs qval, då hon, efter allt utseende af uppriktigt hjerta, önskade att han aldrig måtte återfinna den qvinna som förlorat det dyrbara smycket. Att få brista ut, skrika, gifva fritt lopp åt sin vrede, förebrå den gamla hennes dumhet, skulle för honom varit en outsäglig lättnad. Men huru skulle det kunna förenas med hans antagna rol af en beskedlig och redlig ung man ?... Han förmådde sina läppar att småle, han framstammade tillochmed en tackaägelse för så mycken godhet, Som han sedermera ej hade någonting vidare att vänta, gjorde han en djup bugning och gick baklänges ut, förkrossad af detta nya slag.