Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 1

Tjugo minuter senare infann sig Lecoq hos denne vålbekante juvclerare. . . Van-Nunen hade ej misstagit sig. Doisty kände igen örhänget, det hade verkligen förfärdigats hos honom. Men till hvem hade hade han sålt det? Han kunde ej erinra sig det, ty det var tre eller fyra år sedan. — Men vänta litet, tillade han, jag skall kalla hit min hustru som har ett ojemförligt minne. M:mo Doisty gjorde sig förtjout af detta beröm. Hon behöfde blott kasta en enda blick på örhänget för att känna igen det och förklara att smycket blifvit såldt för tjugotusen francs till fru markisinnan dArlange. — Du borde kunna erinra dig, tillade hon med en blick på sin man, att markisinnan blott gaf oss niotusen francs kontant, och att vi hade all möjlig möda för att få ut resten. Mannen erinrade sig verkligen denna omständighet. — Nu, sade den unge polisagenten, skulle jag vilja ha denna markisinnans adress. — Hon bor i faubourg Saint-Germain, svarade m:me Doisty. nära Invalidplatsen ... Sålänge Lecoq stod inne hos juveleraren, hade han tillräcklig styrka att dölja sina intryck. Men en gång utkommen ur butiken och sedan han gått några steg på trottoiren, gaf han så fritt lopp åt sin glädje, att de förbigående borde kunnat misstänka honom vara litet tokig. Han gick ej, han dansade framåt, och i det han gjorde de mest komiska gester, yttrade han i triumferande ton för sig sjelf: