Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 1

skar, al hvilka en, öfverste K int, föll i elaget vid Lissa. Verksamt understödd af dessa främlingar och med en Tegethoff till gin närmaste man lyckades det erkehertigen att oaktadt de finansiella svårigheterna lägga grunden till den flotta, som i slaget vid Lissa visade, hvad äfven en mindre u märkt materiel, då den väl användes, duger till, men framför allt till dea kraftfulla anda och den disciplin, som utgjorde de utmärkande dragen hos denna flottas befäl. Jemför man de krafter, som för stridens utkämpande på sjön stodo Ital:en och Österrike till buds, visar sig att Italien egde vid krigets utbrott: 11 pansarfartyg af olika storlek. I monitor, 7 träfregstter af l:a klass och 3 korvetter jemte avisoångare och andra fartyg. Sammanlagda maskinstyrkan hos de egentliga stridssartygen utgjorde 12,920 bästkrafter, af hvilka 8,260 tillhörde pansarflattan och 4,260 tråfartygen. Artilleriet utgjordes på pansarflotten af 248 stycken, de flesta af grötsta kaliber, på de 10 träfartygen af 396 stycken eller tillsammans 644 kanoner. Österrikiska flottan deremot eger 7 pansarklädda fartyg, bevärade med tillsammans 176 kanoner och försedde med maskiner om tillsammans 4,750 hästars kraft, samt 7 större träfartyg och 7 kanonslupar jomte 6 andra fartyg, bärande tillsammans icke fullt 350 kanoner och maskiner af omkring 5,000 hästars kraft, Allt artilleriet var af gammal konstruktion och svag kaliber. Österrike hade visserligen beställt grofva kanoner från Krupp, men dessa hade ej hunnit blifva aflemnade före krigets utbrott, och då lade Preussen beslag på dem. Härtill kommer att italienska flottans besättningar ansägos för att vara och delvis äfven voro u märkta och sitt land hängifva sjömän, under det att den österrikiska flottan bade brist på dugligt sjöfolk och dess besättningars trohet ej var synnerligen att lita på. Alla dessa brister voro af Tegethoff klart insedda och han kunde då ej ega några stora förhoppningar att såsom segrare utgå ur striden. Men österrikiska flottan egde ett, som den italienska saknade — en man, som visste, hvad han villesom kunde göra sin vilja aktad bland underlydande, och som framför allt fick och vågade göra hvad han ville. Persano åter, den italienska flottans leda:e, var en man, hvilken, om det också ej felades honom mod, dock saknade den fasthet i innet. som erfordras för en befälhafvare, om han i politisk orolig tid skall kunna motstå påtryckningen af den s. k. allmänna opinionen, af ropet för dagen. Persano ansåg flottans utredning ofullständig och kände besättningarnes bristande öfning i den nya materielens skötande, men inskränkte sig att till afhjelpande af den förra olägenheten aga sin nöd hos marindepartemen tet, och -adanrödjande af den senare gjorde han intet sutligen visade sig Tegethoff en dag utanför anconas hamn, der den italienska flottan då var samlad, utan att något försök att möta honom från Persanos sida gjordes. Då böjde sig i hela Italien, hvars förhoppningar genom de nyss ingångna underrättelserna om drabbningen vid Custozza erhållit ett kännbart slag, ett allmänt rop af ogillande öfver Persanos förfaringssätt. Till följd häraf företog han en kryssning i Adriati ka hafvet, men då ingen fiende påträffades, vände han snar: om till Ancona, fö:klarande att fienden undandrog sig striden. Häraf tillfredsställdes dock icke den sårade nationalfåfängan, som ej ville tåla att den ringaktade österrikiska sjömakten kunnat trotsande visa sig snart sagdt inne uti Italiens förnämsta örlogshamn — hvarför man yrkade att Persano återigen skulle gå till sjös. Han gjorde föreställningar mot dessa fordringar, men då slutligen sjöministern Depretis sjelf ivfann sig i Ancona och på Persanos invändningar svararade: Säg då detta folk, som i sin fåfänga tror sitt sjöfolk vara det första i verlden. att vi med dess 300 millioner anskaffat en flotta, som icke förmår att mäta sig med österrikarnes; och man skall stena oss. Undandrager sig Tegethoff striden, så landstig på kusten eller intag Lissa, som genom sitt läge skall göra oss till herrar öfver Adriatiska hafvet, och dertill deputeraden Boggio ankom för att såsom frivillig göra tjenst i flottans stub samt genom sina tal elda befäl och besättningar till haudlingslust — då gaf Persano vika oaktadt han — andra svårigheter oberäknade — ej sör den tillämnade vapenbragaen fått några landstigningstrupper sig tillsända. Den 16 Juli på eftermiddagen afseglade Persano från Ancona med kursen ställd norrut. Han sjelf och Boggio gingo ombord på ett af de största pansarskeppen Re dItalia. Ett avisofartyg, med stabschefen Amico ombord, afsändes i förväg för att under engelsk flagg rekognoscera Lissa. Detta fartyg återkom den 17 med den underrättelseu att ön kunde angripas och borde kunna tagas. Lissa ligger på 3(, mils afständ från Ancona och 36 från Fasana, den hamn Tegetboff valt för att observera fiendens rörelser. Så snart Amico återkommit med nyssnämnda underrättelser, gaf Persano ordres om angrepp till soljande dag och skulle detta, för att dela siendens uppmärksamhet. utföras tå, att amiral Albini med 4 sartyg skulle anzripa Porto Manego på öns sodra sida och amiral Vacca med 3 pansarfregatter hota Porto Camisa på vestra delen af ön, under det att Persano med hufvudstyrkan angrep hufvudorten på ön San Georgio; på samma gång afskickades några kanonslupar för att vid Lessina afskära telegrafförbindelsen mellan ön och fasta landet, hvarjemte en ångare afsändes norrut och en söderut för att bevaka och i tid gifva underrättelser om fienden. Persano lyckades att efter 2 t:mmars beskjutande af de sås:-en, sum fö:svarade hamnen, tysta 3 af dessa, men de öfriga, som voro högre belägna, nåddes ej af hans eld. Hans underbefälbafvare deremot återvände inom kort med oförrättadt