så lätt, var det emedan han trodde sig säker om att ha en talisman på fickan som skulle förskaffa honom seger. — Jag skulle vara mer än ensaldig, tänkte han, om jag ej vore i stånd att upptäcka egarinnan till ett föremål af så stort värde. Men sedan denna egarinna en gång är funnen, skola vi svart få visshet om hvem vår gåtfulle fånge är. Framför allt gällde det att få veta ur hvilken butik örhänget utgått. Att gå från juvelerare till juvelerare och fråga: är detta ert arbete? skulle ha dröjt alltför länge. Lyckligtvis hade Lecoq till hands en man som skulle skatta sig mycket lycklig öfver att få ställa sin skicklighet till hans tjenst. Det var en gammal holländare benämnd Van-Nunen, utan like i Paris i fråga om juvelerarekonst och guldsmedsarbete. Han användes af polisprefekturen för att undersöka sådana saker. Man gällde för att vara rik, och var det långt mera än man förmodade. Om hans rock var sliten, så var det emedan han hade en passion: han beundrade diamanter. Han bar alltid sådana på sig i en liten ask, som han tio gånger i timmen drog upp ur fickan, liksom en snusare sin snusdosa. Den hedersmannen mottog Lecoq väl. Han torkade glasögonen undersökte smycket med belåten min och sade i orakelmessig ton: — Stenen är värd åttatusen francs och arbetet har utgått från Doisty, rue de la Paix,