Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 1

— Slutligen börjar då det mörker som hittills omI gifvit denna sak att skingras. Jag kommer till de verki lige aktörerne i dramat, till de högt uppsatta personer som Jag redan anat. Ah! min käre Gvrol, ryktbare general, ni ville ha en rysk prinsessa! Ni måste nöja er med en simpel markisinna ... Man gör hvad man kan! Men denna svindel af förtjusning upphörde småningom, och det sunda förnuftet återtog sin rätt. Den unge polisagenten insåg att han alltför väl behöfde hela sin kallblodighet, hela sin slughet för att få ett godt slut på sitt företag. Huru skulle han bära sig åt, då han befann sig inför densamma markisinna, för att förmå henne afgifva en fullständig brkännelse, för att locka ur henne alla omständigheterna vid mordscenen och mördarens namn? — Jag måste, tänkte han, antaga en hotande ton och skrämma henne, allt beror derpå ... om jag lemnar henne tid att lugna sig, skall jag ingenting få veta... Han befann sig nu framför markisinnan dArlanges hotell, en förtjusande byggnad med stor gård och trädgård. Innan han inträdde ansåg han det nödigt att taga kännedom om lokalen. — Det är då der, mumlade han, som jag skall finna lösningen på gåtan. Der, bakom dessa rika musslinsgardiner dväljes vår flykting från dender natten. IIvilka qval bör hon ej ha lidit efter upptäckten af att hon förlorat sitt örhänge. Under nära en timmas tid stod han i porthvalfvet på utkik. Han hade velat se en af innovånarne i denna