Göteborgsposten – 22 februari 1869, sida 1

dersökningar omkring den plats han belägrar för att upptäcka de svaga punkter, mot hvilka han bör rikta aufallet. Han analyserade alla svaren, han öfvervägde uttryck efter uttryck. Han sökte den fogning i hvilken han kunde insmyga någon segerrik fråga, som likt en mina skulie rycka isär hela försvarssystemet. En god del af natten användes till detta arbete, hvilket ej hindrade honom att vara uppe tidigare än vanligt. Flockan åtta var han klädd och rakad, hade ordnat ölna papper, intagit sitt chokolod och bogaf sig på väg. Han glömde att den otålighet som plågade honom ej kokade i andras ådror. Han skulle snart bli det varse. Man var knappt vaken i Palais de Justice då han anlände. Alla dörrar voro ej ens öppnade ännu. I korridorerna utbytte vaktmästare och uppassare sina vanliga kläder mot den officiela drägten. Vid fönstren i vestibulen borstade man advokaternas rockar, nu blott dystra svarta tygstycken, men magiska togor vid sessionen, då floder af vältalighet och svärmar af argumenter skulle utströmma ur dem. Herr Segmuller, som skulle rådgöra med kejserlige prokuratorn, begaf sig genast in i domsalen. Ingen var anländ. I förargelsen gick han in i sitt kabinett, der han förvånades öfver den långsamhet, hvarmed minutvisaren rörde sig. Klockan tio minuter öfver nio visade sig Goguet, den småleende sekreteraren, och mottogs med ett: Ah! ni är