Göteborgsposten – 20 februari 1869, sida 1

—L——— ————77———11db—744747 oss underligt proponeradt af en styrelse, som måhända mer än något af statens offentliga verk varit och kommer att bli i tillfälle att uppskatta sanningen af den gamla satsen: 2ime is money ! Och allt detta för att inbespara den jemförelsevis obetydliga summa, som nämnde verk anslår åt fyra af sina lägre tjenstemän!! Låtom oss sålunda anse frågan om nattstationens indragning Bom Åför tidigt väckt. Mindre Teatern har åter tagit sin tillflykt till firman Offenbach, Jleilhac 8. laleny, hvars Le Chåteau å Toto i Tisdags i svensk öfversättning f. f. g. och för godt hus gick öfver nämnde scen. Librettoförfattarnes behändighet i att skapa befängda situationer förnekade sig ej heller i detta stycke, men qvickheten har här fått vika för det orimliga och det hela förekommer som en veritabel pariser-kartong Cancan-bonbons å la Finette hvari en speldosa, då man öppnar på locket, ger köparen Oskenbachska melodier på köpet. Men huru många reminiscenser från Orpheus, Fortunios visa och Storhertiginnan m. m. som än deri möta oss, då och då ljuder dock genom allt detta så att säga musikaliska nojs, en och annan at dessa smekande melodier, som skapat denne kompositörs rykte, hans, som med framgång dristat sig att i toner måla tidsandan dansande på en vulkan. Utförandet är å Mindre Teatern ganska förtjenstfullt och lemnar i uppsluppenhet ingenting öfrigt att önska — för alla som önska den. Den konsert, som påföljande Thorsdags afton gafs å samma teater bildade en bjert mot sats till Tisdagens föreställning men också var salongen då icke ens till hälften fullsatt. Den, som besökte denna konsert, ångrade det dock helt säkert icke. Musik är och förblir musik, och verklig musik fick man den aftonen höra. Beethoven, Meyerbeer, Verdi, Schubert, Donizetti och Flotow tolkades så att deras ljufliga språk trängde till hjertat, musik ljöd från harpans af konsterfarna händer berörda strängar, musik tonade i Tegrers odödliga stanzer. M:ll Amanda Iiobnberg gjorde med denna konsert sin debut hos vår publik, måtte denna snart få återhelsa henne på en scen, värdig hennes röst och hennes talang! Apropos röst, ärade läsare, nog vet du väl hvad en matsångare vill säga. I en at våra universitetsstäder, hvarifrån som bekant, uttrycket ursprungligen härleder sig, mötte en dylik sångarbroder nyligen en bekant. Kors, hvad du ser slapp ut, komplimenterade genast denne. — å ja, de ä väl mindre underligt, svarade matsålgaren och såg helt förnäm och blaserad ut, jag har varit borta på middag och soupö fem dagar å rad! — em, det var s-n, men blir du då aldrig trött på att ideligen sjunga och sjunga — Sjunga? Hvem tror du sjunger? På sådana tillställningar öppnar jag aldrig munnen! — Verkligen, men hur får då kära bror ner maten? replikerade vännen och aflägsnade sig utan att afvakta svaret, hvilket troligtvis också uteblifvit. —