Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 1

— — —— — Det var en omständighet som gjorde de båda polisagenterna helt upprörda. Modren hade blott en usel kattunsklädning på såg, men den lille var varmt klädd i tjockt kläde. — Madame, började Lecoq mildt, ni har utan tvifvel hört talas om det stora brott som blifvit begånget i er svärmors värdshus? — Ack js, min herre. Hon tillade genast med ifver: — Men min man kan ej vara inblandad deri, emedan han är i fängelse. — Ja, jag vet det, sade den unge polisagenten, Po lyte är arresterad ... — Oh! fullkomligt orättvist, min herre, jag försäkrar er det. Han har nu som alltid blifvit förledd af sina vänner, dåliga karlur. Han är så svag; när han fått ett glas vin i hufvudet, kan man göra med honom hvad man vill. Sjelf kan han ej göra ett barn för när; man behöfver blott betrakta honom för att se det. Under det hon talade, fästade hon sina flammande blickar på ett uselt fotografiporträtt som hängde på väggen och som föreställde en person med falsk blick och en hånleende mun, som knappt beskuggades af ett par tunna mustascher. Detta var Polyte. Man kunde ej misstaga sig på att den olyckliga ännn alltjemt älskade honom; för öfrigt var han ju hennes mon. En minuts tystnad följde på denna stumma scen, i hvilken passionen så tydligt framträdde, och under denna tystnad öppnades dörren till vindsrummet sakta på glänt.