Göteborgsposten – 19 februari 1869, sida 1

LFAA —— lemna de med sullmakt försedda tjenstemannen inom tullverket frihet att ingå eller ej på den nya staten, hade man dock för dem, som vagra att låta sig öfverflyttas, bort fixera något bestämdt belopp, motsvarande ungefär det. hvarmed lönerna nu utgå; annars kunde komma att inträffa, hvad som äfven under liktydiga förhållanden inträffat, att man inom tullverket sramdeles påträffade tjenstemän som fortfarande ätnjöte löneförmåner, lika med de som för många år sedan afskaffats. Vidare fästade talaren sig vid förslaget att borttaga uppbördsprocenten från tjenstemännens löner. Talaren trodde det nemligen ligga i oet allmännas intresse att genom tilllällo till sådana inkomster, som denna uppbördsprocent medförde, sporra till nit och verksamhet i tjensteutöfningen. Om lönerna deremot bestämmas att utgå i fixa belopp, utan afseende å de platser, som erfordrade större ansträngning och vigör, kunde följden deraf blifva, att dessa stistnämnda platser komme att försummas och föga eftersträfvag, då en vida lugnare och beqvämare tjenst lemnade lika höga löneförmåner. Fråga kunde äfven måhända med skäl uppstå om departementochefsoch distriktehessembetenas beböflighet. Utan att illustrera med några exempel, föreföll det noml. talrren som om till dessa poster befordrats nära nog till krafterna utslitna personer, ett förhållande, som vål kunde inge allmänheten någon tvekan om det befogade uti att bibehålla sådana ombeten. Hr Bennich erinrade mot föregående talares anmärkning derom, att något visst lönebelopp borde fixeras för dem, som ej ville ingå på den nya staten, att man, med Norge till föresyn, ej ansett sig berättgad att göra någon förändring i de aflöningsgrunder, som blifvit bestämda för hvar och en tjensteman vid dess tillträde till tjensten. Tal. var äfven öfvertygad, att svenska Riksdagen ej heller skulle tillåta sig något sådant. Dessutom upplyste tal., att denna anmärkning hade så mycket mindre att betyda, scm ennast högst få tjenstemän vaågrat gå in på den nya staten, och de som vägrat vore nästan uteslutande tjonstemän med lånst framsk iden ålder, hvadan detta undantagsförhållande ej kunde komma att fortfara så särdeles län-e. Beuäffende det förordade bibehällandet af uppbördsprocenten, trodde tal, att detta sätt att aflöna tjeustemän, på samma gång det ej väl förenade sig med det allmännas sanna fördel, äfven vore för löntaga ne förödmjukande. Ett sädan ystem kunde nemligen anses locka tjenstemännen, att lör egen vinnings sknll, bereda en tillämpning af tullförfauningarne, som ingalunda vore med dess rätta tolkning öfverensszämmande. Till bemötande af hvad som erinrats mot departementsoch distriktschessembetena, vlle tal. hufvudsakligen hänvisa till den kgl. propositionen, hvarest frågan derom funnes på ett särdeles tillfredsställande sätt utredd. Den omständigheten, att måhända någon enda gång till dylik plats befordrats tjensteman, hvars krafter dertill ej varit tillräckliga,bycktes dock talaren lika litet, som i fråga om öfriga embeten och tjenster, innebära skäl för den ifrågaställda indragningen. Bedan grefve C. G. Mörner ytterligare i korthet yttrat sig i frågan blef propositionen till statsutskottet remitterad. Andra kammaren anvisade, för beredande af arbestfortjenst åt den nödlidande befolkningen i Smålande, samma belopp som Första kammaren, i onlighet med K. M:ts proposition, förut beslutit. Statsutskottet hade uti afgifvet utlåtande dels tillstyrkt bifall till K. M:ts proposition om ett anslag å 340,000 rår för undsättande af de genom 1868 års missväxt nödlidande delar af riket, a:t uppå skeende reqvisition under detta år utbetslag samt utgå i form af räntefritt lån eller, der sådant pröfvas oundgängligen nödigt, såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet, dels afstyrkt blund annat af hrr Wigardt och N. Andersson väckta motioner, af den förre att utöfver berörda anslag måtte beviljas ytterligare 400,000 rår, deraf 100,000 rdr utan återbetalningsskyldighet och återstoden såsom räntefritt lån, samt af den sistnämnde, att det af K. M:t äskade anslaget måtte höjag till 500,000 rdr. Hvart och ett af dessa särskilda belopp förordades. Flertalet af representanterna från Småland uttalade såsom sin åsigt, att det nu föreslagna beloppet af 340,000 rdr var olldeles otillräckligt för lindrande af den stora nöd, som herrskar i denna provins. Sammanlagda beloppet af hvad kgs befhde derstädes begärt uppginge till 700, O00 rdr, en summa, hvars otillräcklighet för ändamålet visade sig deraf, att, enligt den af landstinget i Kronobergs län uppgjorda beräkning, ensamt för detta län erfordrades omkring 200,000 tunnor spanmäl. Man borde dessutom betänka, att det icke endast var fråga om ashjelpande för stunden af ett trängande behos, utan att, då provinsen var nästan blottad på spanmål, medel måste beredas äfven för anskaffande af dylik till utsäde. Man anställde en jemförelse mellan de 2 millioner rdr, som Nerrland med sina 367,000 invånare erhällit i statsanslag under sista missväxten och dessa föreslagna 340,000 rdr, som skulle vara tillräckliga att lindra nöden för en proving, som räknade en half million innebyggare. Af dessa skäl yrkade flera representanter bifall till hr Wigardts motion, samt åt