Göteborgsposten – 18 februari 1869, sida 1

ven under de kroppsliga krämpornas dagar, hvars död vi nu begråta, han trodde på framtiden, han var viss om, att den skulle gifva Norden mycket igen, och vi kunna ej annat, än vid hans knappast stelnade stoft dela hans tro, hans förhoppningar. Sorgebudskapet kom visserligen ej oväntadt, och likväl så öfverraskade det. Man har så svårt för att göra sig förtrogen med tanken på att en mans verksamhet blifvit afklippt, hvilken nyss, kanske ännu igår, framträdde med det vanliga tecknet Orvar Odd, hvilket vi lärt oss att älska, att hålla af, att värdera. Den i tiden så produktive litteratören, ty det var han, och i denna beteckning innefatta vi såväl skalden som följetonisten, hade redan länge lidit af en svår och obotlig sjukdom. Han skref härom i ett enskildt bref förliden sommar följande rader: Jag är sedan början af Febr. månad (1868) sjuk. Det har gått fram och tillbaka, men tyvärr utan någon afgjord förbättring. Jeg fruktar jag fått min knäck för lifvet. Mitt lidande är gastriskt och torde vara obotligt. Deraf en mängd ledsamheter och kapriser i hela underlifvet, allmän svaghet o. m. d. Jag orkar knappt gå ute, mer än i ytterst swå repriser, men jag kan tidtals arbeta vid mitt skrifbord. Denna tid måste jag hufvudsakligen lemna åt P. T.; deremellan åt sådana litterära sysselsättningar, som kunna företagas bitvis, t. ex. filologiska undersökningar, samlingar o. d. Till hösten är jag tvungen att flytta till stad, måbända till Lund (har dock äfven tänkt på Stockholm), för att lättare kunna pådrifva utgifvandet af diverse arbeten, deribland ett nytt band Poesier, att börja med. Voila mon affaire! För öfrigt är min andliga vigör gudskelof oforminskad, det är ändå något. Såsom våra läsare finna, sysselsatte sig den verksamme mannen alltjemt rastlöst med sitt arbete, och eger man skäl förmoda att han efterlemnar talrika och värdefulla samlingar i filologi och historia. Oskar Patrik Sturzen-Becker (Orvar Odd) var född 1811 och utmärkte sig redan tidigt för sina litterära anlag. Han fick egentligen först tillfälle att utveckla dessa, då han uppträdde som följetonist i Aftonbladet, till hvars spalter han lomnat många spirituela bidrag, såsom Med en bit krita, Med en bit blyerts m. fl., hvilka nu finnas intagna i den upplaga af hans Samlade Skrifter, som han började utgifva. Från Stockholm flyttade han ned till Helsingborg, der han anlade boktryckeri och började utgifvandet af tdningen Öresunds-Posten samt gjorde flitiga och täta besök i Danmarks hufvudstad, der han kraftigt verkade för utbredning af kännedomen om Sveriges litteratur. Omsider lemnade han ifrån sig Öresunds-Posten och bosatte sig helt och hållet i Köpenhamn, der han beslöt att uteslutande egna sig åt sitt skandinaviska kall, verksam häri, såsom i allt hvaråt han egnade sig. Men politiken medför sina obehag, isynnerhet för den med mera liflig och känslig själ begåfvade skalden, hvarför Sturzen-Becker slutligen lemnade den danska hufvudstaden, med hvars studerande ungdom han i någon mån brutit, och åter flyttade tillbaka till Sverige. Här byggde hans vänner åt honom en vacker villa nära Helsingborg och med utsigt öfver Öresund, hvarest han tillbragte bland blommor och fågelsång, under arbete och forskningar sina återstående dagar, ännu i julas skänkande den svenska allmänheten en knippa Samlade Ax, poesier så friska som värblommor i skog. Här blott dessa allmänna drag. Det väsentliga af hans litterära alster återfinner läsaren i hans Samlade Skrifter; de äro för öfrigt ännu så allmänt kända. Frid öfver den hädangångne, som satte en viss stolthet i att kalla sig ättling af en nordisk viking och sjelf var af ett varmt temperament, men som dock var så hjertegod