Göteborgsposten – 18 februari 1869, sida 1

— Ja, fortsätt! — Sedan jag kommit in i kafset, dit jag följt dem, såg jag dem dricka ur stora glas, utan tvifvel för att förjaga sinnesrörelsen. Sedan de druckit blefvo de hungriga och begärde frukest. Jag gjorde som de der jag satt i mitt hörn. Måltiden, kaffet, konjaken på kaffet, ölet, allt detder fordrade tid. Efter två timmars förlopp beslöto de sig likväl för att aflägsna sig. De betalade och gingo. Godt! ... jag trodde att de skulle gå hem till sitt. Nej bevars. De hade hunnit till rue Dauphine då jag såg dem gå in på en biljard, Jag smög mig in fem minuter efter dem ; de voro redan i färd med att spela biljard. Han tystnade. Nu kom det som var svårast att omtala. — Jag .satte mig vid ett litet bord, fortfor han, och begärde en tidning. Jag läste den blott med ena ögat, då in träder en hederlig borgare och sätter sig bredvid mig. Sedan han satt sig, begärde han att få se tidningen efter mig, jag räckte honom den och vi började tala om regn och vackert väder. Kort och godt, borgaren slutade med att föreslå mig ett parti bräde. Jag vägrar att spela bräde, men antar ett parti piquet i stället. De unga karlarne spelade ännu alltjemt biljard, förstår ni. Man bär till oss ett spelbord och vi börja spela om ett par små glas. Jag vinner. Borgaren vill ha revanche och vi spela om ett par glas till. Jag vinner äfven nu. Han envisas, vi spela ytterligare om ett par glas ... Jag vann oupphörligt och oupphörligt drack jag och ju mer jag drack... — Vidare, vidare? — Slutligen blef jag stupfull. Jag erinrar mig hvar