Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 1

ag ej misstager mig blir det icke heller lätt ör samma utskott att af diskussionen rörande br Iedlunds motion draga några tillfredsställande Jutsatser. Samtlige talarne komplimenterade, lock i mer och mindre förbindliga ordalag, hr Hedlund derföre att han väckt motionen, anseende det ganska modigt, men hvar och en af dem hade likvisst någon anmärkning än mot en, än mot en annan bestämmelse i förslaget. Rektor Å. W. Nilsson, som öppnade debatten, gillade förslagets stadganden rörande juryns utseende medelst kommunala val och de lindrigare straflbestämmelserna, men ansåg dock ej dessa fördelar uppvägas af de inskränkningar i tryckfriheten, som i förslaget äfven förekommo. Hr Ola Jönsson, som förklarade förslaget uvara välment, men opraktiskt, ansåg tryckfriheten genom detsamma hotad, och slutade sitt anförande med en erinran derom, att tryckfriheten var det dyrbaraste arf vi fått at våra fäder. Hr Ridderstad var frikostigast med komplimenter till motionären, men uppställde åtskilliga motförslag. Hr L. J. Hierta komplimenterade äfven hr Hedlund, men pikade honom också ibland. Kryssade varligt mellan ? Scylla och Charybdis, och hvad han gaf med b den ena handen, tog han igen med den andra. ) 8 Talaren erkände att motionen hade företräden s framför den nu gällande lagstiftningen, men med den förra afsågs en fullständig omstöpr ning af den senare, och han trodde att motionären hade tagit sig vatten öfver hufvudet. ; Hr Hedlund fick nu ordet. Man hade år afrådt honom ifrån att väcka motionen. Rör Ia ej bilan, hade man sagt till honom. Han ville ingen inskränkning i, endast reglering af tryckfriheten. IIan upptog till besvarande de gjorda inkasten. Tryckfrihetens missbruk både kunde och borde man vidröra, utan att bryta mot grannlagenheten och utan att rikta något hugg mot tryckfriheten. Ansvaringssystemet var en skamfläck i vår trycktrihetslag. Endast i Kina och i Sverige var det tillåtet att antaga en som mot betalning led straff för en annans brott. Han hade användt många halfva nätter för att uttänka huru förslaget skulle uppgöras, och han vore öfvertygad om att det var godt. : Hr Jöns Pährsson uppträdde efter hr Iedlund. Talaren hade nyligen tått en sträng tillrättavisning af hr Hedlund, men ville ej nu gifva så godt igen, utan erkände motionärens goda afsigter. Förslaget innefattade en sörsämring, icke en förbättring af tryckfrihetslagen. Den hade sina brister, men ondt och godt måste töljas åt här i verlden. Man borde akta sig för att med ogräset äfven upprycka hvetet. Ingen hade större anledning än talaren att vara ond på tryckfriheten, men han var det dock ej och trodde förvisso att det fria ordet bäst renoverade sig sjelf. Kyrkoherden Oiterström hade uppdagat en fläck i hr Hedlunds förslag: straff för hädelse mot Gud var uteslutet. — Med anledning derat upplyste hr Hedlund att så ej var förhållandet, och hr Hierta lugnade hr Otterström dermed, att, enligt en af justitiekanslorns äldre berättelser, förekommer hädelse mot Gud endast i Wimmerby. Kammarens ledamöter voro på det hela taget föga intresserade af diskussionen; de samtalade temligen högt, och då sammankomsten, som började kl. 1, närmade sig mot kl. 3, tycktes åtrån efter middagen blitva ötvervägande och derföre förklarades statsutskottets samtlige vid förra sammanträdet redan bordlagda betänkanden ytterligare skola bordläggas, deribland äfven det ytterst angelägna, redan af Första kammaren bifallna, om undsättningsanslag till de af missväxt hemsökta ee —