Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 1

— —— — — W—ii Nedauför började ett större lif på gatorna: vagnarne blefvo allt talrikare, trottoarerna allt trängre för den larmande hopen, som efter slutadt dagsarbete ilade till sina nöjen. Detta skådespel lockade en suck från den unge polisagenten. I — Och det är i denna omätliga stad, mumlade han, midtibland alla dessa menniskor som jag hoppas återfiona spåren af en okänd! ... Är det väl möjligt. Men detta misstroende varade ej länge. ; — Ja, det är möjligt, svarade en röst i hans eget inre; det måste ske, ty det är min framtid som skall afgöras derigenom! Hvad man vill, det kan man. i Tjo sekunder derefter var han på gatan, mer än någonsin lifvad af mod och hopp. Olyckligtvis har menniskan blott inskränkta verktyg för att tjena sina gränslösa begär. Den unge polisagenten hade ej gått tjugo steg förrän han kände att hans kroppskrafter började svika: hans ben böjde sig, det gick omkring i hans hufvud. Naturen återtog sin rätt. Under två dygn hade han ej hvilat en minut och han hade ingenting förtärt under dagen. — Börjar jag bli sjuk? tänkte han i det han nödgades sätta sig på en bänk. Han blef tröstlös då han tänkto på allt hvad han hade att uträtta på aftonen. : För att blott tala om det angelägnaste, så borde han ju underrätta sig om utgången af pappa Absinths jagt, ef