Göteborgsposten – 15 februari 1869, sida 1

—— k AQAQAaA. AQAeE——2Wk— — trycka af andra utgifna periodiska skrifter, och äfver om hans kunskapsmått vore dertill tillräckligt, kund han dock icke hafva tid att egna nödig granskning åt allt hvad som skulle gå genom hans pressar Härmed framkallade man just hvad man velat und: vika neml. att den oskyldige finge lida för den skyldige. Det vore för öfrigt lika lätt att med ett falsk! namn kringgå författareansvarigheten som det nuvårande utgifvareskapet. Vid förekomna fall skulle man nog ställa så till, att författareansvaringar sakna tillgång till böternes gäldande, och då stode boktryckaren der ensam för sin andel. Hvem skulle bedöma, om t. ex. en bild vore straffvärd, och hvem bevisa angående afsigter. Angående sättet för juryns val anmärktes, att endast stadsinnevänare kunde dervid enligt förslaget ifrägakomma. Det vore kanske ej så lätt att öfverallt i städerna kunna få ihop från 25 till 100 lämpliga jurymän, ech med afsecnde på de 9, som vid hvarje fall skulle bland dem utlottas, kunde ödet blifva ganska nycksullt, så att till exempel alla nio vore fiender till det åtalade bladet och angelägna om dess fällande. Ej heller borde genom straffbestämmelsernas införande i kriminallagen tryckfriheten underkastas alla askiftningarna i denna lagstiftning. Ett sådant öfvergifvande af tryckfrihetens grundlagsnatur kunde gifva densamma dödsstöten. Förslaget vore välment, men ofruktbart. Att riksdagsman ej skulle åtnjuta större skydd än andra medborgare samt att böter och andra straffbestämmelser nedsattes, vore visserligen en förbättring, men det kunde ej uppvåga de vådor, för hvilka vi genom att röra vid tryckfribeten utsatte detta dyrbara arf, som vi borde till det yttersta försvara. Äfven hr Jöns Pährsson fruktade att man skulle upprycka hvetet med ogräset samt ansåg att tryckfriheten Årenoverade sig sjelf. Hr Otterstrom ogillade i synnerhet att man ville borttaga straffbestämmelserna för hädelse mot Gud. Det vore illa om svenska solket ej visste, att Gud lika väl behöfde vårt skydd mot hädelse, som han behöfde vårt lof och pris. Han ville ej medgifva den fria forskninsen rätt att häda Gud, hvilket vore ett brott Åmot folkets religiösa karsla. Härvid anmärkte sedemera hr Hierta, att härmed oj i praktiken kande vara så farligt, då wan af en justi tiokanslers embetsborättelse sedan gammalt visste, att hädelse mot Gud förekommer endust i Wimmerby. I öfrigt ansåg hr Hierta, likasom br Ridderstad, ate förslaget i de flesta delar innsbure en förbättring, och man åberopade publicistmötets utlåtande modsalseende på ansvarighetssystemet. Hr Hierta ansåg dock att förslaget till en del gått öfver ån efter vatten, enär det åsyftade resultatet, nemligen den verklige utgifvarens ansvarighet, kunde vinnas genom den enkla åtgärden att genom tillståndsbevisets borttagande ställa den periodiska pressen på samma grund som den öfriga pressen. Med afseende på möjligheten att genom en Åbulvan kringgå författareansvaret, torde detta icke vara så lätt just vid de fall, då det osade bett. Det borde för öfrigt anmärkas, att nästan alla tidningar med någon spridning hade eget tryckeri. Hr Ridderstad komplimenterade hr Hedlund för det mod och den talent, hvarom hans förslag vittnade, Efter att särskildt hafva prisat förslagets allra flesta punkter, i hvilka han wille instämma, kom han till några anmärkningar angående en och annan bestämmelse, såsom t. ex. emot friexomplarens upphörande, angående sättet att åvägabringa bevisning, rättegångshandlingars införande, skyldigheten att införa rättelser 0. s. v. Dessutom yrkade talaren straff för angrepp mot embetsman i och för utöfningen af hans tjonteäligganden, samt konfiskationens bibehållande. Hr Hedlund upptog en mängd af dessa anmärkningar till besvarande. Han kunde ej gilla att man ansåg denna sak så sjuk, att det derför vore rådligast att ej röra vid densamma. Det vore tvärtom en skyldighet för representationen att taga i tu med saken, så att ej oviljan mot missbruken en vacker dag förledde till att man kastade ut barnet med badvattnet. Han hade sjelf på afstånd tyckt att frågan var mycket svårlöst, men nu såsom olta funnit att alltsammans var ganska lätt, bara man käckt gick saken in på lifvet. Han ingick derefter i en närmare motivering at de skilda punkterna i sitt förslag, hvarefter motionen blef till konstitutionsutsk tter remitterad. Tvenne kongl. propositioner, den ena angöende postverkets uigistostater för år 1870, den andra innehållande förnyadt förslag till normalutgiftsstat och öfriga utgifter för tullverket, blefvo i Lördags till kamrarne öfrerlemnade. Enligt statsutskottets hemställan beslöt Första kammaren att till K. M:ts disposition å Riksgäldskontoret anvisa: för vågomlaggningar inom Kronobergs län 20,400 rdr, deraf 7,000 rdr att utgå innevarande och nästa år; för dylika arbeten inom Kalmar län 19,340, deraf 11,000 för detta år samt 340 rdr för år 1870; samt till enahanda företag nom Jönköpings län 40,000 rdr, deraf 15,000 skola utbetalas år 1869 och ett lika belopp år 1870. Stutligen godkändes af samma kammare K. M:ts proposition om anvisande för detta år af ett belopp, tort 340,000 rdr, att dels i form af räntefria lån, tels ock såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet AA WCW3