Göteborgsposten – 15 februari 1869, sida 1

lisagent som här är närvarande lemna oss? Vill ni att jag ger min sekreterare ett uppdrag på annat ställe. Han tystnade och väntade på verkan af denna sista, yttersta ansträngning. Mördaren kastade på honom en af dessa blickar som söka tränga till det innersta af själen. Hans läppar rördes; man kunde tro att han skulle tala . .. Men nej. Han lade sina armar i kors öfver bröstet och mumlade: . — Ni är mycket god, min herre; olyckligtvis är jag Ingenting annat än den stackars sate jag redan sagt: Mai, före detta anställd vid ett lindansarsällskap för att säga artigheter åt publiken .. — Ske alltså er vilja, yttrade domaren i bedröfvad ton. Herr sekreterare, var god läs upp protokollet... hör på. Goguet började genast läsa. Den anklagade lyssnade atan att göra anmärkningar, men då det var slut, vägrade han att teckna under, fruktande, som han förklarade, att det kunde ligga en snara derunder. Ögonblicket derefter bortfördes han af samma fångknektar, som ditfört honom. Då den anklagade gått sjönk herr Segmuller trött och utmattad ned i sin fåtölj. En oemotståndlig slapphet efterträdde öfverretningen af hans själsförmögenheter. Det var knappt nog att han hade tillräcklig styrka, för att med sin näsduk, doppad i friskt vatten, svalka sin brännande panna och sina svidande ögon. Förhöret hade varat i sju timmar. Sekreteraren, som under hela denna tid sutit vid sitt