Göteborgsposten – 15 februari 1869, sida 1

Herr Lecoq 5). Roman af Emile Gaboriau. (Ölvrers. fr. Franskan.) Lecoq såg att den hastiga förändringen förbryllade mördaren. Han försökte skratta; skrattet förvandlades till en snyftning och två tårar rullade ur hans ögon. — Jag skall ej plåga er längre, min herre, fortfor domaren. Inläte jag mig för öfrigt med er på de qvistiga frågornas område, skulle jag bli slagen, jag erkänner det i all blygsamhet. När jag ånyo förotager undersökningen skall jag ha tillräckligt många bevis i händerna för att krossa er dermed . .. Han tystnade. Derefter tillade han långsamt och med tonvigt på hvarje ord: — Men vänta då ej längre af mig det undseende som jag i detta ögonblick så gerna skulle vilja visa er. Rättvisan är mensklig, min herre, det vill säga öfverseende för vissa brott. Hon har mätt djupet af den afgrund, i hvilken en redlig man som förvillas af passionen kan falla. Allt det öfverseende som ej strider mot min pligt lofvar jag er... Tala, min herre.. Bör jag låta den po?) Forts. fr. N:o 35