Göteborgsposten – 13 februari 1869, sida 1

dansens yrande hvirslar, är det som han vill våga en dust för sin sköna, och han gör det. Han kommer, dansar oci segrar, ty hvem kan väl som han i valsen på kraftiga armar gång på gång svänga föromålet 3 å 4 hvarf randtomkring salen och slutligen återföra det, kippande efter andan, men Åsfritt från skada och stötar till förmakets lugna hamn, hvem så som han lotsa sig fram genom en modern polkas trassliga labyrinter, hvem komma ut med så många bonmots eller göteborgswitzar i frangäskonversationen, hvem inlägga så mycket nobelt behag i lanciören? Örtröttlige balhjelte, du salongernas riddare sans peur men avec chaleur, din belöning blir stor om ock sen: när kottiljongens timma slår skall din dame efter modet för dagen pryda dig med en mer eller mindre smakfull hufvudbonad, en keppy, en Jockejmössa, en tocqne eller nägot tocke der, alltsammans visserligen bräckligt och förgårgligt som en nutidens balbukett, alltsammans bara papper, men för dig troligen det finaste papper i verlden, hade det ock formen at en — nattmössa! Och när balen är slut, när uppbrottets fasaustulla timma slår, kanske tillvinkas dig då ännu ett sista farväl af en subtil mouchoir de batiste, inuehållande nätt och jemnt så mycket sammanhiingande tyg, att en liten förtjnsande, rosenfärgad nässpets kan få rum derpå. Ayres bien des faligues et des sucurs beger du dig hem till ditt ungkar!stjäll, som nu synes a ig sorgligare och ensammare än någonsin, SoOmÅ nar och framsnarkar i drömmen den dyrkales namn. Qvällen derpå möter du henuv åter, då är kanhända en annan aftonens hjelte, då tillfalla honom småleendena, kottiljongsbaretten och afskedsvinken, hvad mera, du störtar dig ännu ursinnigare in i dansens tummel och gnolar till en Offenbachs melodi den gamla, evigt beståndande texten: Mister du en, stå dig tusende åter, Ver!den, tyvärr, är af qvinnor full! Säsongen står, som sagdt, i sitt flor. Utom alla enskilda tillställningar ha under veckan tvenne baler med något större utsträckning egt rum, den ena i Måndags å Börsen inom ordenssällskapet W. 6, den andra, på samma gång den första i en serie af 3 subskriberade danstillställningar, i Onsdags å Lorensberg, båda, efter hvad det förljudes, synnerligen animerade. Baler, aldrig annat än baler! ropar någon sträng moralist. Må så vara, men det är nu en gång så, alt ungdomen måste roa sig, och under nuvarande brist på förädlande samiljelif för en stor, ja, den största delen, af vårt samhälles manliga ungdom, tro vi att dessa hastigt, som Glädjen sjelf, förflygande stunder dock kunna anses vida bättre tillbragta än på schweizeriet, biljarden, tarrachimmen karnevalssfesten, eller sämst af allt — vid spelbordet. Detta så mycket hellre som denna säsongs mera allmänna dansnöjen jemförelsevis lära utmärkt sig för en lofvärd enkelhet och prisbillighet. Kanske äro de just derföre så mycket roligare, eller hur? Victorien Sardous länge bebådade Ny firma presenterades i Thorsdags för vår publik. 1 detta stycke har denne den nyaste franska skolans måhända mest framstäonde koryfs drifvit systemet alt gissla samhällsruttenheten, genom att blotta den, så långt som det år möjligt, och vida längre än den estetiska känslan kan vara nöjd med. Med sin vanliga fyndighet har han dock här och der anbragt scener af stor effekt, interiörer af det lugna, fridfulla, nästan för sockersöta samiljcolitvet, lika väl som nattstycken ur detta lif, så mörka, att de hvarken kunna eller böra bely sas. Den som sett Girardins En hustrus straff, skall förstå oss, då vi säga, att de marter, hvilka denne författare låter en stackars qvinna inför publikens ögon undergå, äro snart sagdt ett lappri mot de m Sardou pålägger sin hjeltinna, och ändå är Claire icke brottslig som Mathilda. 1 hela denna pjes förekomma för öfrigt inga stora karakterer, hvarken i det goda eller onda, följaktligen heller ingen berättigad, af dessa karakterers eget inre motiverad konflikt mellan dessa båda principer; det är författaren som skapar händelserna, de utveckla sig icke som en naturlig följd at personernas eget, fria handlingssätt och den försonande upplösningen, med sitt vanliga följe af lyckobringande telegrammer, återuppståndna döda o. dyl, blir derföre lika fadd som, för att tala i bilder, ett glas ljum mjölk ofvanpå en rafflande konjak. Den beskedlige onkeln, som först svär på att aldrig återse sina otacksamma barn, men sedan blir hemtam hos dem enkom för att till slut kunna få framdundra en applådretande straffpredikan, den ännu beskedligare familjevännen med sina eviga två buteljer vin, de unga älskande som utan betänkande, med en generositet utan like, vilja så att säga kasta 150,000 fres ut genom fönstret, den skurkaktige kassören, den spekulativa väninnan, den greflige förföraren, hvars böjelse för starka drycker är starkare än hans passion för den behagsjuka äkta makan och slutligen dennas kompletta nolla till äkta man äro alla små, mycket små marionetter i försattarens hand, hvilka alla hoppa och svänga sig hit och dit för att åstadkomma denna märkliga fjerde akt, i hvilken de handlande personerna på scenen och de reflekterande åskädarne OnJIAAAA 12 t mo Ke RR —