Göteborgsposten – 13 februari 1869, sida 1

Vi befinna oss midt i karnevalstiden, det synes bäst på Vintern, som koketterar i Våren förföriska drägt med en och annan styfmorsblomma i garneringen, med ollonborrar och fjärilar i bårprydnaden. Men bakom den leende masken andas han då och då ut en isande pust, som kommer oss att försigtigt knäppa ihop ösverrocken ända upp till hakan och halfhögt mumla: Vi känna dig vackra mask! Inom sällskapslifvet ar det för öfrigt full vinter, d. v. s. säsongen fortgår ostördt, middagar, supcer och baler aflösa hvarandra i en ilande fart, man har så roligt, så roligt, n. b. om man finner sin lust i att orera, piruettera och transpirera för Guds halfva, ljufva, qvinligt sköna verld från aftonens åttonde timma allt intill första hanegället. På jerosmidd gångare, med sin dames färger i den vajande hjelmprydnaden och på axelbindeln, väpnad med svärd, lans och sköld, tågade i fordna dagar riddaren ut till strid tör henne och fosterlandet. Glädtigt dansade gångaren under sin tunga börda, muntert smattrade trumpeterna, men ännu då glansen från de blanka rustningarne, de fejade stridsvapnen, långt i fjerran återstudsande mot den nedgående solen, sände den sista afskedshelsningen från riddaren till hans hjertas kär, stod hon qvar i vårdtornet på den stolta borgen och vinkande sitt farväl med det kosteligt sömmade handklädet. Bland trogna och otrogna kämpade riddaren manneliga, skittade skarpa hugg och klädde blodig skjorta tor den sak han förfäktade. Vände han så lefvande tillbaka, fann han kanske sin tärna död eller, ännu värre, fann henne lefvande begrafven i en annans armar. Så tågade han åter ut till strids, sökte döden och fann den och dog i främmande land som den tappre okände, men ännu i dödsminuten sökte hans bleka läppar framhviska den dyrkades namn. q Med fötterna inklämda i blankt skinande