Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 1

hade ej sagt, påstod han, han hade ej velat säga så ... man hade uppfattat honom illa. t Lecoq var öfvermåttan nöjd. — Åhå, tänkte han, du börjar diskutera, du förplunpar dig, du är förlorad. ö Denna reflexion var så mycket riktigare som en anklagads belägenhet inför instruktionsdomaren kan jemföras med en persons, som utan att kunna simma går ut i hafvet tills vattnet räcker honom till hakan. Så länge han bibehåller jemnvigten är allt bra. Men vacklar han? ... då förlorar han snart fotfästet. Då han börjar spjerna med armar och ben, är det snart ute med honom; han sväljer en mun full vatten, nästa våg kommer . . . han vill ropa .. han får åter mun full af vatten ... han är dränkt. i — Nog, sade domaren, hvars frågor började mångdubblas och beröra alla punkter. Huru kom det sig att, då ni gick ut i afsigt att roa er, ni i en af era fickor hade denhär revolvern? — Jag hade den med mig på resan, jag tänkte lika litet på att lägga den ifrån mig på hotellet som på att ömsa kläder. — Hvar har ni köpt den? — Det är en present af herr Simpson, ett minne. — Medgif. anmärkte domaren kallt, att det är beqvämt . att ha herr Simpson att tillgå. Men låtom oss fortsätta: Endast två skott ha blifvit afskjutna med detta fruktansvärda vapen och tre menniskor äro dödade. Ni har ej berättat mig slutscenen. — Ack!... sade mannen i upprörd ton, hvad kan