Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 1

Å s.-.r.ITT--——77———— konungapalatser, att under stormen äfven genomdrifva sina fordringar. Visserligen förklarade de hvarken regeringen eller parlamentet öppet krig, de tvärtom försäkrade att allt skulle förlöpa i lugn och laglighet; men samtidigt föranetaltade de om ett folkmöte af de mest kolossala dimensioner i Kensington (en at Londons sydliga förstäder) och tillkännagåfvo, att de ville, 200,000 man starka, tåga öfver Westminsterbryggan till parlamentet, för att till detta i masoa åCOm petition inlemna sina bekanta sex fordringar — The Peoples Charter kallade de dem. Alldenstund detta var ingenting mindre än lagligt och ingen kunde öfvertaga borgen för, att icke de 200,000 petitionärerna skule på något vis sätta hutvudstadens säkerhet i fara, ansågo regeringen och Londons borgerskap det rådligast att taga omfattande mått och steg. Den förra sammandrog sina försvarskratter, besatte banken och andra offentliga byggnader med militär, höll på olika punkter kavalleri och artilleri i beredskap, samt utfärdade en sträng varning till alla, som skulle deltaga i domonstrationen. Londons innevånare visade sin ovilja mot chartisterna och sin kanske öfverdrifna ängslan för dem derigenom, att af dem ej mindre än 150,000, deribland personer ur alla samhällsklasser (äfven den då i London såsom flykting boende Ludvig Napoleon), enrollerade sig såsom s. k. spectal-constables, för att upprätthålla ordningen. Detta var tillräckligt. I st. f. de fruktade 200,000 infunno sig i Kensington-Common d. 10 April af dem blott 20,000 och ätven dessa öfverskredo ej Westminsterbryggan då den nu nyss afl dne polischefen sir Richard Maine vänligt, men bestämdt afrådde allt vidare framträngande. Hertigen af Wellington, som städse varit af den mening, att ett verkligt uppror af massorna i London aldrig skulle kunna i längden undertryckas af den dispo nibla militärstyrkan, lyckönskade drottningen och prins Albert till, att en af de för kronan farligaste dagarne lyckligt gått till ända och hvarje enskild borgare som i sin ficka bar konstapelsbattongen, kände sig lyftad af medvetandet om att hafva medverkat till statens, familjens och egendomens räddning. Ernest Jones, som var nog oforsigtig att kort derefter hålla i Manchester ett revolutionärt tal, blef derför anklagad, häktad och dömd till 2 års fängelse. Först 19 månader derelter blef han frigifven ... Efter hans frigifvande sökte han tvenne gånger 1853 och 1857, erhålla säte i parlamentet för Nottingham, men båda gångerna förgäfves. Chartisterna hade emellertid förlorat sin betydelse, och Ernest Jones, fastän alltjemt verksam for det demokratiska partiet, upptog åter sitt yrke som advokat. Såsom sådan försvarade han, enligt hvad man torde erinra sig, de trenne för mord anklagade fenierna Allen, Gould oca Larkin i Manchester, utan att han dock lyckades rädda dem. Nu till sist hade hans namn ofta nämnts vid Manchestervalen. Efter långvariga strider tycktes hans önskan att vinna inträde i i Underhuset skola gå i fullbordan, då döden kallade honom från skådeplatsen. Arbetarne förlorade i honom en trogen vän och skicklig rådgifvare. Han hade med den framskridande åldern blifvit mera hofsam i sina fordringar och uttryck. För parlamentet skulle han nu blitvit en värdefull acqvisition. ——