Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 1

lag vittnar den omständigheten, att hertigen gjorde honom till sin stallmästare och stod fadder för hans son. Gossen uppfostrades i Holstein, der hans far köpt sig en egendom. bet gamla ordspråket: Åäpplet faller ej långt från trädet, beslogs hos honom från hans tidigaste ungdom med osanning. Ty knappast 11 år gammal, rymde han från sina föräldrar, för att skynda de förtryckta polackarne till hjelp, och hans demokratiska sinnelag höll i sig i trots at alla frestelser ända till hans sista andedrag. Efter det han i Läneburg under flera år med utmärkelse idkat högre studier och äfven utgifvit ett litet häfte dikter, följde han år 1838 sina föräldrar till England, studerade lagkunskapen, blef advokat och gifte sig med en miss Atherley ur en af de mest konservativa familjerna i Cumberland, hvilken maka döden likväl redan efter få år ryckte ifrån honom. Från 1841 till 1845 finna vi honom verka såsom talangfull advokat, diktare och journalist. Det sistnämnda året bildade vändpunkten i hans lif, ty ifrån det slöt han sig till chartisterna, för hvilka han tre år senare var en af de mest framstående ledarne. Rörelsen var då ingalunda ny, daterade sig snarare från 1833, då det nyradikala partiet började att till reformbillens fullständigande begära uppfyllandet af följande sex fordringar: Allmän rösträtt, hemlig omröstning, ettåriga parlament, arvoden åt parlamentsmedlemmarne, lika valdistrikter och afskaffandet af alla bestämmelser för parlamentsledamo:s egendom. Af dessa fordringar har ända tills denna dag endast den sistnämnda förverkligats och denna först år 1858 under lord Derbys näst sista ministör, då den gamla lagen, aft hvarje underhusmedlem måste visa gig ha fast inkomst af minst 400 pund i jord eller consols upphäfdes. Chartisterna stodo för öfrigt på tretiooch fyratiotalet i dåligt rykte, hvilket de äfven väl förtjente. Ty i stället.tör att inskränka sig till en laglig, tillåten agitation, hade de flera gånger tagit våldsamma steg och föranledt allvarliga störanden af lugnet. Så t. ex. år 1838 i Birmingham och Wales, der af dem tusendetals beväpnade sig och upphetsade grularbetarne till motstånd mot myndigheterna. Upproret undertrycktes med militärmakt, anstiftarne kröpo undan, flera af dem togos dock till fånga, deribland hufvudledaren John Forster, som af domstolen dömdes till döden, benådades med landsförvisning på lifstid och sattes i frihet 1856. Chartisterna förhöllo sig derpå lugna någon tid, men deras parti växte synbart. I Ernest Jones, som anslöt sig till dem år 1845, erhöllo de en at sina talangfullaste och samvetsgrannaste anförare. För deras skull offrade han sin juridiska bana, hvilken lofvade att bli lysande, för dem afstod han från en årlig inkomst af 2,000 pund, som erbjöds honom med vilkor att han skulle skilja sig från chartisterna; för dem arbetade han outtröttligt på möten, inom pressen och i hemlighet, samt grundade slera chartist-tidningar efter hvarandra, The Labourer, Notes of the People och till sist The Peoples Paper, hvilket senare blad i åtta år bibehöll sig såsom deras erkända organ. Under dessa ansträngande, ej alltid ofarliga och mången gång misstänkta arbeten förgick tiden ända till år 1848. Ilan hade hittills förgäfves bemödat sig om att erhålla säte i parlamentet — sjelfva det radikala Nottingham visade Chartistanföraren ifrån sig — och trötta vid det fåfänga petitionerandet, beslöto omsider chartisterna i April år 1848, då re volutionen stormade lös mot alla fastlandets I hada oi sgof Bpåsfod han han ha