Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 2

låda i sin byrå. Han framtog derur det på å skådeplatsen för brottet upphittade örhänget och visade det hastigt för mannen, sägande: — Sålunda har ni ej sett den ena af qvinnorna bära detta örhänge? Den anklagades obekymrade min förändrades ej det ringaste. Han tog örhänget, betraktade det uppmärksamt, lät det blänka i ljuset, beundrade dess glans och yttrade: — Det är en vacker sten, men jag har ej sett den. — Denna sten, fortfor domaren, är en diamant. — Ah!. — Ja, och värd flera tusen francs. — Så mycket! Detta utrop stämde öfverens med den antagna rollen, men mördaren visste ej att i orden inlägga ett lämpligt uttryck af förvåning, eller snarare, han öfverdref detsamma. En vagabond som han, hvilken besökt alla Europas hufvudstäder, borde ej vara okunnig om värdet af en diamant. Emellertid missbrukade herr Segmuller ej den vunna fördelen. — En annan fråga, sade han. När ni kastade bort ert vapen och ropade: ÅKom och tag mig, hvilka voro era afsigter?... — Jag ämnade fly. — Hvilken väg? .. (Forts.)