Göteborgsposten – 9 februari 1869, sida 1

ligen stor, men nog kunde den utredas, till och med om blott representationen afstode sitt arvode. Af civillistan kunde desto mindre brudgåfvan tagas, som kändt vore, att konungen hade svårt nog att reda sig ändå. Hr Hierta anslog en annan ton. Äfven i hufvudstaden var den ekonomiska ställningen långt ifrån god; men det svenska folket var kändt för sin ridderlighet: så t. ex. hade man nyligen upprest en minnesstod öfver och i nästan hela landet hyllat den konung, som förspillde en tredjedel af sitt rike och ödelade resten. För öfrigt hade till hufvudstadens representanter nyligen öfverlemnats en petition om den kommunala rösträttens utvidgande, och vid nämnde tillfälle hade deputerade alls icke yttrat sig om brudgåfvan. (Denna väl hårdragna advokatyr åstadkom en viss munterhet). Hr Vougt afslöt diskussionen med en erinran derom, att frågan äfven hade en politisk synpunkt, och trodde att brudgåfvans beviljande ej skulle ogillas, då Sveriges sympatier för Danmark tillfärne visat sig när ett par millioner rdr anvisats för expeditionen till Fyen. Anslaget beviljades med 118 röster mot 57. Om man nu tillser, hvilka de ledamöter voro som uppträdde mot anslaget, så finner man att de allra flesta tillhöra landtmannapartiet, men utan att räknas till de framstående der. Men någon talang erfordrades ej heller för att nu uppträda, och det föreföll nästan såsom hade de framskickats, ett uppdrag som de dock villigt åtagit sig, och inför sina valmän skola de tvifvelsutan gälla som heroer. Utan tvitvel hade varit önskligt om detta brudgåfveanslag icke blifvit ifrågasatt. Men när så skett fordrade grannlagenheten att det skulle bifallas. Ett afslag här skulle sanno likt i utlandet betraktats som ett bevis på den svenska fattigdomen, om hvilken vi visserligen sjelfva gerna tala, men om hvilken vi ogerna i utlandet vilja bli påminda. Vi oga för öfrigt ingen vissket derom, att ej norska storthinget hade kunnat spela oss det obehagliga sprattet att sjelltmant bevilja en brudgåfva, och för en sådan aventualitet bör man väl akta sig. I Första kammarafgalla anslaget enhälligt och utan all diskussion. På uppmaning af grefve Henning IIamilton, att kammaren ville mera allmänt uttala sig rörande ryttmästaren Ilallenborgs väckta motion om ändringar i tryckfrihetsförordningen, hvilken motion talaren gillade till dess syfte, yttrade sig flera ledamöter, strängt ogillande ansvaringssystemet, och i den syftning, att straffet för begångna öfverträdelser al tryckfrihetsförordningen drabbade den verkligt brottslige. Beträffande sättet för juryns bildande gjordes åtskilliga anmärkningar mot förslaget. Justitiestatsministern frih. De Geer, som icke halft sig bekant att detta ärende skulle förekomma och således ej gjort sig beredd att deröfver yttra sig, uppträdde dock, såsom alltid, äfven nu med ett klart och lugnt anförande, hvari han betonade både motionens goda syfte, och det önskvärda deri, att konstitutionsutskottet egnade den synnerlig omsorg. Mot vissa detaljer i motionen gjorde n. excellens åtskilliga anmärkningar. — Hr Halenborg tackade för den välvilja hvarmed hans motion mottagits, och erinrade, att han endast tramställt de allmänna grunderna för den tillänkta förändringen i tryckfrihetsförordningen. Sannolikt iuträslar nu ett uppehåll i kamarnes arbeten. Utskotten behöfva tid för att äsa motioner, börjande med dem troligen som lö måste, och deras antal är ganska stort. Ar