Göteborgsposten – 9 februari 1869, sida 1

En pratsjuk anklagad underlättar ransakningen i ett mål!, säger ett gammalt domaroordspråk. I sjelfva verket synes det omöjligt att en brottsling, som förhöres af domaren, kan tala mycket utan att hans tunga förråder hans plan eller hans tanke, utan att han utsläpper något af den hemlighet som han söker bevara. De enfaldigaste bland anklagade ha insett detta. Tvingade att noga sammanhålla sina tankar, äro de också i allmänhet mer än förbehållsamma. Inneslutna i sitt försvarssystem, som en sköldpadda i sitt skal, utgå de så litet som möjligt och med den mest skuggrädda försigtighet derur. De måste naturligtvis svara vid förhöret, men det sker ogerna och i största möjliga korthet. Vid detta tillfälle var det en anklagad som riktigt slösade med ord. Han såg sannerligen ej ut som om han fruktade att förtala sig. Under andra omständigheter skulle detta ha talat till hans fördel. — Förklara er då!... svarade herr Segmuller på den anklagades indirekta begäran. Mördaren dolde ej den belåtenhet han erfor öfver den honom meddelade tillåtelsen. Hans blixtrande ögon, hans vidgade näsborrar uppenbarade en tillfredsställelse, sädan den erfares af en person, som gerna sjunger romanser, då man för honom till ett piano.