Göteborgsposten – 9 februari 1869, sida 1

——— —nn— —! gans lösning tillkomma konstitutionsutskottet, och för denna åsigt anfördes ock at flera talare fullgiltiga skäl, hvilka dock ej på pluraliteten inverkade, emedan, såsom hr Carl Anders Larsson så naivt uttryckte sig, om frogan ansågs vara af grundlagsnatur, så bli vi aldrig af med biskoppa —, Lagutskottet skall taga ihop med dem, så ville 123, och blott 57 ansågo att biskopsembetena först skulle utgå ur grundlagen. Ett så stort antal — 180 ledamöter — har sällan deltagit i voteringen. Men den ömtåliga frågan skulle ju förekomma. Statsutskottets utlåtande hvari tillstyrktes att K. M:ts framställning det ett belopp af 198,000 rdr rmt måtte på riksgäldskontoret anvisas såsom brudgåfva till II. K. II. prinsessan Lovisa, upplästes, och jag misstager mig ej deri, att de aldra flesta tillstädesvarande gjorde sig den frågan: Skall någon diskussion uppstå? eller hvem skall öppna diskussionen ? Hr Ola Boson Olsson var ej sen att bryta isen, Han talade med större liflighet än vanligt. Framställningen om brudgåfvan hade öfverraskat honom, då den ekonomiska ställningen var så bekymmersam och då hungersnöd rådde i flera trakter. Andra föräldrar gåfvo ju sjelfva sina döttrar brudgåfva, och konungens civillista uppgick till i 1 million. — Hr Hörnfelt hade velat afgifva reservation mot utskottets tillstyrkande, men hinder derföre hade mött. Nu ville han på samma skäl som den förre talaren yrka afslag. Det smärtade honom då stora handlingar gått ut ifrån tronen men — — ör öfrigt visste han ej huru i andra stater förfares vid dylika fall och ej om nuvarande drottningen sått brudgåfva, när hon förmäldes. I alla fall kunde han ej nu foga sig efter den älskade konungens vilja. (Starka rop på proposition hördes). Hr Skensen klandrade den korta motiveringen i utlåtandet, och fakta hade ej blifvit framlagda, utvisande anslagets behöflighet, och derföre vore det ingen lätt sak för representationen att besluta; i hans hemort rådde stor nöd. (Återigen starka rop på proposition). Hr Per Nilsson från Kristianstads län sade sig ej kunna biträda till slöseriet — alltså afslog; likaså hr P. Östman, som sade sig icke vilja uppkasta någon diskussionoch derföre skulle yttra sig kort, hvilket han ock gjorde. Hr Jöns Pährsson var just icke heller mångordig. Ett bifall till förslaget skulle gripa folket med djup smärta, sade han, och rättast vore dett kraftigt, men tyst nej. Urr Carl Isak Bengtson och Kjellman yrkade äfven afslag. Nu uppropades statsrådet frih. af Ugglas, för att, i anledning af Hörntelts yttrande, upplysa om brudgåfvas häfd igammal svensk lag, så långt tillbaka som i konungarne Magnus Erikssons och Kristoffers landslagar. I det testamente som Carl XI upprättat, hade han gilvit sina döttrar hemgift och den hade af ständerna blifvit både erkänd och ökad. Talaren redogjorde ock för coutumen i andra länder och erinrade till slut, att både Danmarks och Norges representationer redan beviljat dem tillkommande andelar af det ifrågavarande anslaget. Framställningen vore således fullkomligt berättigad. Endast två af statsutskottets ledamöter hrr C. A. Larsson och Iierta) uppträdde för brudgåfvan; men deras motivering var lika skiljaktig, som deras eget väsende är olika. Den förre upplyste, att han varit den ende i utskottet som sagt nej, men nu ville han bialla anslaget, emedan han ej trodde att man ned heder kunde stå inför svenska folket, om man afsloge brudgåfvan; den var visserROR RER