Göteborgsposten – 9 februari 1869, sida 1

i — Det är sålunda min historia ni vill höra? börsjade han. i — Ja, — Nå bör på då, herr domare. En vacker dag för sfyrtiofem år sedan passerade en person vid namn Tringlot, direktör för en trupp akrobater, den landsväg framåt som för från Guingamp till Saint Brieuc. Naturligtvis åkte han i sina två stora vagnar med sin maka, sin materiel och artister. Nåväl! Straxt efter det han passerat en stor : vid namn Chatelandren, märker han då han ser sig omkring något hvitt som låg vid kanten af ett djupt dike. ÅJag måste se efter hvad det är, sade han till sin hustru. Han stannar, stiger ur, går fram till diket, tager upp föremålet och uppger ett rop. Ni frågar mig: hvad hado han då funnit? Min Gud! han hade helt enkelt funnit er ödmjuke tjenare som då var ungefär tio månader gammal. Han gjorde en bugning mot hvar och en af de närvarande vid dessa sisfa ord. — Naturligtvis, återtog han, bar Tringlot mig gensst till sin bustru, en mycket rask qvinna. Hon tog mig, undersökte mig, fingrade på mig och sade: Han är kraftfullt byggd, denne gosse, vi måste taga vård om honom, efter hans mor haft den afskyvärda grymheten att öfvergifva honom. Jag skall ge honom lektioner, och om fem eller sex år skall han göra oss heder. Derefter började man tänka på ett namn åt mig. Man var i första dagarne af Maj månad; det beslöts att jag skulle kallas Mai, och Mai har jag sedan den tiden hetat utan något förnamn . . .