Göteborgsposten – 8 februari 1869, sida 1

nmiii rådet grefve af Ugglas till dess försvar. Han sramhöll till en början, att en sådan brudgåfva hade gammal häfd i svensk lag. Magnus Eriksson och Kristöffers landslagar äberopades, hvarefter nämndes Carl den UI:tes testamente, som förordade om en hemgift al 100,000 rdr specie åt hvardera af hans två döttrar, hvilket ock af ständerna erkändes samticill och med okades till 150,000 rår sp. I andra länder med lika stad gad konstitutionel frihet som Sverige vore äfven sådant med bruket öfverensstämmande. Konungens af Italien döttrar, gifta den ena med prins Napoleon oc den andra med konungen af Portugal, hade hvardera på så sätt erhållit 500,000 francs i hemgift. Drottvingens af England två gifta döttrar hade erhållit den äldre 40,000 pd. sterl. och den yngre 30,000 i ett för allt, utom cn mindre lifränta Från Danmark åberopades exemplet af Sosia Mgdalena, som till Sverige medfört en hemgift, hvilket afven nu senast kommit prinsessorna Alexandra och Dagmar till del. Slutligen erinrades om, att så väl Danmarks som Norges representationer redan bifallit dom tillkommande andelar af ifrågavarande anslag. Äfven hr C. A. Larsson ansåg, att man icke kunde med heder stå för svenska nationen, om man afsloge denna brudgäfva, som med afseende på vår regerings förhållande till Danmark vore af kontraktmessig natur. Man ville att konungen askullo betala denna hemgift ur sin civillieta, men riksdagen visste nog alltför väl att konungen hade svårt att reda sig ändå. Hr Hierta ansåg, att nöden visserligen kunde vara ganska stor äfven utom Småland och särskildt i hufvudstaden ganska tryckande, men att detta väl icke kunde hindra det svenska folket, som vore kändt för sin ridderlighet äfven vid mindre lämpliga tillfällen än detta, att lemna sitt bifall till förslaget och det helst utan votering. Afven hr Vougt ville se frågan mera vr politisk än ur ekonomisk synpunkt samt ansåg, att våra danska sympatier vid flera föregåendo tillfällen och särskildt vid expeditionen till Fyen kostat oss så mycket, att den nu ifrågavarande summan kunde an88 för godt köp. Vid slutligen anställd votering bifölls förslaget med 118 ja mot 64 nej. I Första Kammaren föranledde remissen af hr IHallenborgs motion om ändringar i tryckfrihetsförerlningen någon diskussion. Under det att alla, som yttrade sig, gillade motionens syfte, framställdes Lock af åtskilliga talare, såsom grefve Benning Hamilton, von Geijer, Arrhenius m. fl., hvarjehanda anmärkningar mot de lagbestämmelser, genom hvilka motionären ville vinna detsamma, och i synnerhet mot sammansättningen af juryn, hvilken borde bestå af flera än 24 ledamöter och icke helt och hållet ombytas för hvarje år, utan endast med !3 eller 3, hvarförutan man icke utan laga förfall borde få afsäga sig jurymannaskapet. Största vigten lades dock derpå, att ansvarssystemet måtte afskaffas, ty det vore en skam för lagstiftaren att ej kunna skydda samhället mot förbrytelser af dem, som bebodde fängelserna, och att dylikt kamratskap vore obehagligt för utgifvarne af större politiska tidningar. Motionären, som förklarade att han ej ville inskränka tryckfriheten, utan endast laga så, att en man måtte komma att stå bakom det tryckta ordet, bemötte några af de gjorda anmärkningarne, men tillade att han med sin motion hufvudsakligen assett en påtryckning på konstitutionsutskottet, sor att tvinga detsamma att inkomma med något förslag i ämnet. Älven h. exc. Jos:itiectatsministern frib. De Geer yttrade sig i frågan. Han instämde i motionens syfte, men ansåg konstitutionsutskottet böra egna synnerlig omsorg åt frågans utredning och redigera sitt förslag så, att något kunde uträttas. Förslaget att icke allenast utgifvare af periolisk skrift, utan äfven boktryckare och förläggare skulle kunna fällas till ansvar för dess innehåll, trodde han blifva svårt att på ett tillfredsställande sätt lösa, och man borde tillsa att man ej på sådant sätt i stället för de brottsliga ansvaungarne — ty brottslige vore de, som läte lega sig att ansvara för en annans förbrytelser — komme att fålla oskyldiga ansvaringar. Det föreslagna stadgandet kunde dessutom lätt eluderas. Anmärkningarne mot juryng sammansättning gillade talaren. Det kraltigaste skyddet mot tryckfrihetens missbruk låge dock deruti, om delaktighet kunde träffas med straff, och konstitutionsutskottet borde derför tillse, om det ej kunde öfverlemnas åt juryn att afgöra om en person skulle straffas för delaktighet i pressförbrytelser; men derfor vore också juryns sammansättning af hufvudskaklig vigi. Dessutom förrättades i Första kammaren åtskiliga val, hvilka utföllo sålun..a: Första kamr arens tillfälliga utskott N:r 1: Lelamöter: hrr Hasselrot, Odelberg, Reutersvärd, grefve 1. Wachtmeister (hvardera med 59 röster) och O. Nordenfelt (57); suppleanter: hrr grefve Ehrensvärd ch Caspersson (hvardera 43). Första I ammarens tillfälliga utskott N:r 2: Lemöter: hir E. V. Almqvist, Berg, Hammer, frih. A. Raab (hvaraUra 56) och Wretman (55); suppeanter: hrr Brun och Adlersparre (hvardera 34). Till suppleant i statskontoret elter hr af Klint tsägs hr Falk (55). — — ——