Göteborgsposten – 8 februari 1869, sida 1

Men hunnen till midten af rummet stannade den anklagade och kastade omkring sig en genomträngande blick. — Uvar är domaren? frågade han häftigt. — Domaren är jag, svarade herr Segmuller. — Nej . . . den andre? — Hvilken andre? — Den som förhörde mig i går afton. — Det har händt honom en olycka. Då han lemnat er bröt han af sitt ben. -Ahl... — Och det är jag som intar hans plats. Men den anklagade tycktes ur stånd att höra. Hans ytterliga öfverretning efterträddes plötsligt af en dödlig afmattning. Hans af raseriet sammandragna anletsdrag förslappades. Han hade blifrit likblek, han vacklade. — Uemta er, sade domaren i välvillig ton, och om ni känner er för svag för att stå upp, så tag en stol... Genom en oerhörd ansträngning af sin energi hade mannen redan rätat på sig. En blixt lyste i hans ögon, men slocknade ögonblickligt. — Mycken tack för er godhet, min herre, svarade han, men det behöfves ej... jag hade blott ett anfall af svindel som nu är förbi. — Det är kanhända längesedan ni åt något? — Jag har ingenting ätit sedan dender — han pekade på Lecoq — gaf mig bröd och skinka i fängelset derborta. — Känner ni er ej i behof af något?